En skola för alla? Barn behöver också vila!

Jag tycker det är skrämmande att psykisk ohälsa kryper allt längre ner i åldrarna. Det finns barn i mellanstadiet som blir utbrända. Samhället ställer stora krav på invånarna, oavsett ålder. Barn ska gå i skolan och vuxna förväntas klara av ett arbete.

Men det finns en stor skillnad som jag vill lyfta. En vuxen som blir utbränd ordineras vila och blir oftast sjukskriven för sitt tillstånd. Sen får individen en rehabiliteringsplan för att kunna återgå till arbete igen. Ett barn som blir utbränd förväntas ändå kunna gå till skolan, det är ju skolplikt. Återhämtning och vila får väl ske på fritiden enligt samhället. Men vården rekommenderar vila även för ett barn som är stressat.

En skola för alla och rätten till utbildning säger våra politiker. Men att skapa detta i verkligheten är inte det lättaste, speciellt inte när skolan hela tiden hotas av besparingar. Jag skulle vilja se en mer flexibel skola, men frågan är hur vi ska nå det. Vi kan börja med skolplikt, ett hårt ord som betyder att skolan är obligatorisk. I flera andra länder till exempel vårt grannland Finland har man istället valt att kalla det för läroplikt. Det blir flexibelt och ger utrymme för hemundervisning så länge utbildningen blir likvärdig och kunskapen kan visas med ett test. Min önskan är att vårt skolsystem i Sverige blir mer flexibelt. Det skulle underlätta för de elever som på grund av stress och psykisk ohälsa inte fixar att vara i skolmiljön. Men då behöver skolan mer pengar och resurser. Alla är inte skapade för att sitta bakom en skolbänk hela dagarna och vi måste se till att även de får en bra utbildning. Om skolan får kosta så har vi igen det i det långa loppet, för skapar vi starka barn så slipper vi laga så många trasiga vuxna i framtiden.

Låt skolan få kosta, barnen är vår framtid.


Lindha: Nomadflickan, hon som ständigt är på väg någonstans

Utan kunskap och förståelse får vi ett segregerat samhälle.
Idag vill jag prata lite om PTSD (Post Traumatic Stress Disorder). Det uppkommer om personen varit med om ett allvarligt trauma och ger symtom som ångest och hög nivå av stress.

Jag ligger precis på gränsen till mild PTSD efter min uppväxt. Jag har flyttat och bytt skola väldigt många gånger under mitt liv. Att alltid vara den nya tjejen eller hon som flyttade är jobbigt. Inga rötter eller en fast tillvaro att hålla i. Ständigt på väg någonstans.
Jag blev aldrig tillfrågad om vad jag ville, kunde aldrig påverka besluten. Kringflyttad och ett liv i en flyttkartong.

Konsekvensen blev att jag blev ensam och inte vågade skaffa vänner, det kändes meningslöst eftersom jag ändå skulle försvinna igen. Nomadflickan, hon som ständigt är på väg någonstans.

Idag är jag snart 42 år gammal. Jag har bott på samma ställe i långt över 20 år. Men oron finns inom mig ändå. Kommer jag ryckas upp med rötterna igen? Får jag verkligen välja själv? Det är så skrämmande hur mycket min kringflackande uppväxt har påverkat mig.
Psykiskt skadad för livet, en trasdocka.

Det syns inte på utsidan, men det finns där ändå.


”Jag byggde små världar som ingen förstod”

Första gången jag kände mig utanför och annorlunda gick jag på dagis. De andra lekte mamma, pappa, barn och jag ville bara vara ensam, för jag förstod inte vad meningen var. Jag kunde inte fokusera utan gick från sak till sak om vartannat. Sen hittade jag pärlorna, de kunde jag sysselsätta mig med i timmar. När jag blev orolig och ledsen satte jag mig i kuddrummet, bara satt och vaggade fram och tillbaka, medan Sofia (en praktikant) spelade gitarr för mig, musik var lugnande för mig.

När jag var 8 år så fick jag min första panikångestattack, jag fick för mig att min mamma skulle dö om hon gick på bussen till jobbet. Jag rusade ut från skolan i strumplästen, och kom fram precis när mamma skulle gå på bussen. Jag gallskrek och grät om vartannat. Mamma fick hoppa av bussen, gå hem med mig och sjukanmäla sig från jobbet, och mig från skolan. Detta hände cirka 3-4 dagar av 7.

Paniken kom från ingenstans, var vi hemma så lade jag mig i leksakslådan som jag hade under sängen. Jag drog den in under sängen för där var det helt mörkt, ingen kunde få tag i mig och den tanken lugnade mig. Hos skolpsykologen försökte de fråga mig vad det var som var fel, men jag visste inte. Det var som om något var inuti min hud och skrapade på skinnet.

Jag hade det jättesvårt med kläder, och det var ofta källan till bråk. De fick inte sitta för hårt, och det fick inte finnas några lappar som störde. Jag trivdes bäst i mjukisbyxor, och det blev uppstarten till mobbningen. Vad jag än hade på mig så var det fel. För att slippa undan allt bråk gick jag till en glänta i skolan mitt emot vår skola. Där satt jag med mina låtsaskompisar, och mina färgade glasbitar som fascinerade mig. Jag byggde små världar som ingen förstod.

Jag hade specialintressen och det spelade ingen roll vad vi än gjorde i skolan, för jag höll alltid på med dem på olika sätt. Jag har alltid fascinerats av rymden, böcker, havet, grekisk mytologi, och fotboll. Min lärare tyckte att jag var obekväm, och jobbig. Varje kvartsamtal började med samma sak, även senare under åren. Att jag skulle ge mer, inte ge upp när det gällde att få kompisar. Men hon visste ju att jag var mobbad, varför sa hon så?

Jag blev inskickad till specialläraren ofta för jag fick panikångest i klassrummet, hos henne var det lugnare och hon ställde inga frågor. Det jag minns därifrån är att hon var den enda som försökte att lugna mig, och kunde finna lugnet åter, en trygg punkt.

Jag ville hem hela tiden, för där var jag trygg, där hade jag mina saker, och chansen att gömma mig om jag ville. Min mormor var ofta hemma hos oss, och jag rymde också till henne från skolan. Hon var min trygghet, hon ställde aldrig några frågor, hos henne fick jag vara som jag var, och det var där jag upptäckte min kärlek till böcker.

Jag hann börja fjärde klass, men 2 veckor senare så flyttade vi till Lilla-Edet och där började mobbningen på riktigt. Jag har skrivit i ett annat blogginlägg om detta och hur det fortlöpte. Jag var så konfunderad hela tiden, och förstod inte hur andra inte kunde känna mig eller tycka om mig ibland. Inuti hade jag ett svart trassel av osäkerhet, och rädslor som ingen förstod. De kallade mig DAMP-barn men det var ju autismen, ingen ifrågasatte om jag ens hade det, inga tester gjordes och inte ens skolpsykologen förstod något.

När jag var 38 år fick jag min autismdiagnos, det var skönt att få svar, samtidigt som jag sörjde den lilla flickan som inte förstod något, och varför ingen annan förstod? Jag lär mig att leva med det nu, och försöker att göra det som är bäst för mig och acceptera att det är ok. Men jag är högkänslig och får jobba på att inte ta på mig för mycket. Jag är glad att alltmer kvinnor får mer hjälp med NPF-diagnoser.


Hönan eller ägget? Ett inlägg om samsjuklighet 

Ylva Kristina Larsson i brunt långt hår och glasögon.

Ett beroende/missbruk leder oftast till en psykisk ohälsa.  

En psykisk ohälsa leder även till ett beroende, vanligare än man tror.  

Det blir således en samsjuklighet.  

Som för mej med så många fler är en väldigt svår och smärtsam verklighet.  

Det är så viktigt att betona att dessa olika tillstånd måste behandlas samtidigt.  

Jag har tur sen cirka 10 år tillbaks att ha ett vårdteam inom psykiatrin idag som ser hela mej, som aktivt jobbar för min samsjuklighet.  

Men vård ska inte handla om tur.  

Det ska vara en rättighet! 

Jag hoppas att det blir så snart för alla som behöver vård och stöd.  

En rättighet.  

Jag väljer att använda ordet ”självmedicinering” för egen del.  

För det var exakt så det började.  

Med lite hjälp från bup som gav mej bensodiazepiner redan i tonåren.  

Ett så kallat vårdrelaterat läkemedelsberoende som det så vackert står i pappren.  

Men usch så fult allt kom att bli.  

Väldigt snabbt.  

Toleransnivån ökade och jag fann andra illegala substanser som fungerade, trodde jag …. 

Men jag går inte djupare in på min historia nu utan ägnar texten till ”nutid” och det samhälle som våra barn och unga växer upp i just nu! 

Psykisk ohälsa ökar konstant! 

Det går längre och längre ner i åldrarna dessutom.  

Köerna till Bup är horribla, jag anser att psykisk ohälsa är ett akut tillstånd, så vad händer?!? 

Konsumtionen av substanser har oxå krypit ner i åldrarna och det finns tyvärr väldigt lättillgängligt för dem både ute på gatorna och även över nätet.  

Jag är allvarligt oroad över hur denna destruktiva utveckling ser ut bara inom några år …. 

Eller, jag vet! 

För jag var en av dessa unga själar själv en gång.  

Jag önskar att jag tagit emot hjälp så mycket tidigare.  

Men jag vågade inte.  

Fast i den onda cirkeln som blev min livsstil och vardag.  

Under alla år som det pågick missade jag utbildning och arbete.  

Något jag saknar mycket idag.  

Idag när jag är hel och ren i balans så har jag ändå inget riktigt liv.  

Jag tror att de som växer upp bland oss idag faktiskt behöver få se och höra baksidan av myntet.  

Vad händer när vännerna försvinner? 

När man sitter ensam i ett beroende utan en aning om hur att komma vidare? 

Vill man ta körkort så blir det svårt om det finns narkotika dokumenterat, till exempel.  

Även ett arbete blir långsökt.  

En bostad.  

Ekonomin bör vara stabil dessutom. 

Alla små praktiska ting som faktiskt kan vara rätt avgörande.  

Som ett missbruk kan sabba i en kort sekund.  

Om man vill må bra psykiskt så måste alla kort fram på bordet! 

Beroende är en sjukdom.  

Men så starkt stigmatiserat av oss ännu att få vågar söka hjälp.  

Media skrämmer även bort folk från beroendevård tyvärr.  

Det är tyvärr en risk att söka hjälp.  

Och det anser jag är så fel! 

Ja, droger är olagligt.  

Men ska den beroende då straffas över sin sjukdom? 

Inte logiskt nånstans.  

Men kommunen tycker om att sätta igång utredningar från anmälningar som till exempel vården måste göra på grund av detta missbruk/sjukdom.  

Detta system kan förstöra mer än det faktiskt gör nån nytta.  

Framför allt så gör det att många inte får den hjälp de behöver.  

De avstår att ens söka nån.  

Tragiskt samhälle vi har idag! 

Vem ska rädda barnen? 

Jag tror inte ett dugg på pekpinnar eller bestraffningar.  

Allting måste bygga på ett samarbete!!! 

Tillit.  

Samarbeta med en samsjuklighet.  

Idag finns inte tillräckligt med resurser inom psykiatrin att ta hand om alla hjälpsökande.  

Så tillsätt det då!!! 

Det här problemet kommer inte att försvinna, tvärtom! 

Vi snackar en massa om preventivt arbete inom psykiatri …. 

Men gör nåt istället!!! 

Dessa barn vi sviker är snart på gatan och söker hjälp istället.  

Sen är karusellen igång, många liv förstörs redan i tonåren av samsjuklighet för att det saknas resurser.  

I vårat välfärdssamhälle?!? 

När jag ser mej omkring där ute så kan det ibland kännas så sjukt overkligt att detta kan ske så öppet utan att nån gör något åt det.  

Och jag skäms.  

Jag skäms över att vara vuxen idag och bara titta på …. 

Hur faan ska det här gå?!? 

/Ylva Kristina Larsson 


Åka karusell med förbundna ögon

Lindha Holmqvist står i ett kök. Hon har blont hår och glasögon.

Att leva med någon som har psykiska sjukdomar är som att åka karusell med förbundna ögon. Jag vet inte riktigt vad som händer längs vägen eller hur omgivningen ser ut.  
Det är en utmaning för någon med kontrollbehov, jag mår dåligt när jag inte har koll på situationen.  
Jag har levt med min livskamrat i snart 23 år och med tiden har jag försökt lära mig att bara åka med. Ibland försöker jag till och med njuta av åkturen. Vi har lärt känna varandra genom åren och försöker hänga med i varandras personlighetsförändringar. Det är så lätt att man efter många år tillsammans tar varandra för givet. Det finns ett uttryck, man saknar inte kon förrän båset är tomt. Imorgon kan livet vara över eller allt helt förändrat, våga stanna i den tanken ibland. Bara att bara medveten om att livet är skört är ett steg i rätt riktning.  

Jag hoppas fortsätta åka med i livets karusell tillsammans med min livskamrat i många år till. Jag kan inte ha kontroll hela tiden och det är ok ändå.  

/Lindha Holmqvist 


Jag vill ge mina föräldrar en medalj

Ylva Kristina Larsson i brunt långt hår och glasögon.

En bipolär vardag.

Var dag …

Att leva med psykisk ohälsa är oerhört svårt på så många olika sätt.  

Utöver själva sjukdomen med allt vad det innebär, så fanns mina föräldrar alltid där.  

Alltid.  

Och jag tänker att det måste varit så svårt för dem oxå.  

Maktlös bredvid sin dotters kamp om livet.  

Här står jag idag.  

Jag bland många andra.  

Vi måste vara rädda om varandra.  

Inte alltid så lätt, oftast känts lättare om jag bara försvann …. 

Men det stämmer inte! 

Jag vill ge mina föräldrar en medalj! 

Hedersplatsen i mitt hjärta har de alltid haft.  

Mina föräldrar ger mej kraft.  

Vi går vidare, framåt, tillsammans numer.  

Den jag är, är vad du ser.  

Inga konstigheter, hemligheter, bara jag.  

Idag! 

Till alla anhöriga vill jag tillägga att ni är viktiga i alla lägen.  

Alltid.  

Jag ville ju aldrig dö.  

Förlåt mej.  

Försök att förstå.  

Att jag ville aldrig göra så.  

Men jag fortsatte att skada er ändå.  

Jag ville ju aldrig dö.  

Egentligen.  

Men för ont i min själ för att leva.  

Ett tungt och sorgset sinne.  

På äldre dar ett smärtsamt minne.  

Hur illa jag gjorde mej hela tiden.  

Hur ont jag gjorde mina nära.  

Försökte göra mej liten.  

Men jag blev bara större och större.  

Mitt handlande påverkade ju alla.  

Ett agerande jag önskar att jag kunde få återkalla.  

Radera.  

Ta bort och istället få inspirera.  

Men jag hade inte förmågan.  

Så jag ville lixom utplåna mej, den där jävla odågan.  

Så som jag tyvärr såg på mej.  

På den tiden en ung och livrädd tjej 

Så många år fast i en mörkare värld jag kanske kunnat undvika.  

Men det är som det är.  

Jag finns ju ändå här.  

Idag.  

Ibland stark och ibland svag.  

Jag ville ju aldrig dö.  

Jag ville aldrig vara ett problem.  

Jag ville undvika det tunga inom mej från omvärlden att skåda.  

Jag bad till Gud att mej benåda.  

Än har Gud inte svarat mej.  

Åtminstone inte fått ett ”nej”. 

Desperat och förtvivlad i en värld jag inte kunde förstå.  

Vem kan möjligt fortsätta att leva så? 

Min värld pågick parallellt med verkligheten.  

Möjligheten som hade fastnat i omöjligheten.  

Drog mej undan råd och stöd.  

Drog mej allt närmre min egen död.  

Jag ville ju aldrig dö.  

Men åren tog livet utav mej.  

År som borta idag.  

Nutid.  

Jag lever NU! 

Just nu, en dag i taget.  

Jag ska nog faan vinna även över det här slaget! 

Om finns där en vinst att erhålla, 

då går det direkt till mina föräldrar båda ❤️ 

En liten medalj som skimrar över deras bröst, 

om än klen så ändå en liten tröst. 

//Ylva Kristina Larsson

Om du bär på tunga tankar, kontakta Minds självmordslinje: 90101. 


Så blir vardagen när ens barn inte mår bra 

Jonas Andersson, återkommande skribent på RSMH-bloggen, lät oss återpublicera första inlägget på hans nya blogg där han beskriver sig på följande sätt: “Jag är en familjepappa som har två barn och snart tre barnbarn. Min son bor hos mig mestadels. Jag kommer skriva här hur mitt liv är med min vardag.”  

2024-03-03 

Hejsan alla läsare 

Här har jag nu öppnat en ny blogg där jag kommer skriva om min familjs liv. Jag har en son som bor hos mig den mesta delen. Min son har adhd och där blir det en del att göra om dagarna men det gör jag mer än gärna. Jag själv har utbildat mig till undersköterska. Tidigare har jag arbetat många år inom psykiatriområdet, både med unga och vuxna. Jag har även en dotter som är 27 år och har egen familj och sedan har jag snart tre barnbarn och två bonusbarnbarn som min bonusdotter har. Jag trivs med livet fullt ut, men visst finns det saker som jag vill ska bli bättre, men så är det nog alltid. 

Jag tror att det är viktigt att påvisa hur vardagen är när inte ens barn mår bra, för det drabbar alla som är i närheten. Men det som gör mig mest arg är att samhället inte fungerar och att man får den hjälp som man ska få. Skolan, och liknande, bara slingrar sig hela tiden och klarar inte av att se helheten. Men jag måste berömma BUP för de har varit och är helt underbara så där har vi den stora tryggheten för de gör allt för att hjälpa till. 

Sen mår man kanske inte alltid så bra själv och man tvivlar på sin roll som förälder. Man kan tycka att man kämpar hela tiden, men att man inte får den hjälp som man behöver. Men det finns bara en sak att göra och det är att fortsätta att kämpa vidare, för barnen är det viktigaste man har. Visst kan det vara tufft, det kan jag inte säga emot. 

Som det är nu är det en del saker som går åt rätt håll och det är så skönt kan jag tycka. Min son ska få börja på BUP-skolan, så han kommer klara av de flesta betygen och att han där kommer få det stöd och hjälp som han behöver för att klara av det. För det har låst sig helt med den skolan som han går i för de har inte tagit sitt ansvar alls. Det har även sått mycket i tidningarna om att den skolan har olika problem, tyvärr. 

Jag kommer försöka skriva här så mycket som jag bara kan och hinner så ni får följa med på vår resa. 

/ Jonas Andersson


Utan folkbildning blir det svårare att hindra fördomar 

Porträtt på blond kvinna med glasögon som står i kök

Jag tror starkt på påståendet att kunskap är makt och att okunskap leder till fördomar och diskriminering. Jag jobbar stenhårt för att sprida kunskap om npf (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) och psykisk ohälsa.  
Visst har vi kommit en bit på väg, men vi får aldrig sluta kämpa för dem som inte själva kan göra sig hörda. Med kunskap ökar förståelsen för olikheter och att man kan må dåligt även om det inte syns på utsidan. Lika väl som vi aldrig skulle säga till en person i rullstol att resa på sig ska vi inte heller be någon med till exempel depression att skärpa till sig.  

Tyvärr drar vår riksdag och regering ner på bidrag till folkbildning, vilket leder till att många studieförbund tvingas lägga ner. Utan folkbildning är det svårare att sprida kunskap och utan kunskap fortsätter samhället vara fördomsfullt och inte till för alla.  Mitt och andras arbete med att sprida kunskap försvåras om folkbildning försvinner.  

Jag är rädd att vi går tillbaka till en tid när annorlunda människor skulle hållas inlåsta på institutioner och inte synas ute i samhället. Är det verkligen så vi vill ha det? Ska okunskap och fördomar få styra samhället? 

Vi behöver kunskap för att kunna skapa ett samhälle där alla är välkomna. 

/Lindha Holmqvist 


Ett självförvållat underbetyg för Sverige 

En av årets viktigaste rapporter har nu kommit från Institutet för mänskliga rättigheter. Läs den på institutets hemsida->.

Det svenska Institutet för mänskliga rättigheter inrättades så sent som år 2022. Institutet ska fullgöra de uppgifter som en oberoende nationell mekanism har enligt artikel 33 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD).  

RSMH har medverkat i den rapport som är institutets skriftliga bidrag till FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättnings granskning av Sverige 2024 och som publicerades i dagarna. Institutets rapport återspeglar inte alla Sveriges utmaningar och förbättringsbehov inom tillämpningsområdet för CRPD men RSMH välkomnar att flertalet av våra synpunkter tagits med.  

Trots att Sverige är ett rikt land med en historia av inkludering av personer med funktionsnedsättning uppfyller landet inte sina skyldigheter enligt konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Civilsamhällesorganisationerna rapporterar gemensamt att implementeringen av rättigheterna för personer med funktionsnedsättning står stilla eller till och med går tillbaka, men politikerna verkar ha fastnat i en retronostalgisk bild av Sverige som ett föregångsland för funktionsrätt. Denna felaktiga uppfattning är en rejäl stötesten för genomförandet av människorättsperspektivet i lagstiftning och politik. FN:s rekommendationer för genomförandet av konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning ignoreras för det mesta, och revidering av lagstiftning till konventionen kommer främst från EU, inte från nationella initiativ i Sverige. 

Nu år 2024 har det gått 15 år sedan CRPD trädde i kraft i Sverige. Varken i lagstiftning, policy eller praxis har förtydligandet om vad mänskliga rättigheter är för människor med funktionsnedsättning fått något större genomslag.  Den samlade funktionsrättsrörelsen, inklusive RSMH, delar bilden att rättigheterna för personer med funktionsnedsättning snarare backar.  

Det paradigmskifte som konventionen bär med sig har alls inte satt sig generellt i den svenska verkligheten och flera av de allmänna åtagandena och specifika rättigheterna är ännu inte implementerade eller förverkligade. Det gäller exempelvis människors möjligheter till självbestämmande, delaktighet, hälsa, utbildning, arbete, fritid, demokrati och frihet. Levnadsvillkoren för personer med funktionsnedsättning i Sverige är fortfarande generellt sämre än för den övriga befolkningen. Utbildningsnivåerna är lägre, arbetslösheten är högre, den ekonomiska utsattheten är större och den fysiska och psykiska hälsan är sämre. Tillgången till individualiserat stöd är begränsad och förutsättningarna för reellt självbestämmande och fullt deltagande i samhället brister. Individens fulla rättskapacitet är inte fullt ut säkerställd och personer med funktionsnedsättning utsätts fortfarande för olika former av tvång och begränsningar i vård och omsorg. Sedan kommitténs senaste granskning 2014 har de ojämlika levnadsvillkoren ökat på flera områden och diskriminering rapporteras i högre utsträckning. Trenden är tydlig, men oförsvarbar. 

Inom områden som bostad, utbildning och sysselsättning utgör strukturer som är segregerande till sin karaktär fortfarande betydelsefulla delar i de system som syftar till att möta behoven hos personer med funktionsnedsättning. När det gäller särskilda boendeformer finns det i en del verksamheter tydliga institutionella drag, bland annat i form av tvång, begränsningar och våld. Samtidigt saknas en diskussion om systemens utformning utifrån ett rättighetsperspektiv. Personer med funktionsnedsättning vittnar också om en delvis återgång till den medicinska modellen, där personens egna behov, intresse och rätt till självbestämmande inte respekteras utan individen tvingas ensidigt anpassa sig till institutionen former och utbud. Inom socialförsäkring och funktionshinderstöd ställs krav på omfattande medicinsk bevisning och personer med funktionsnedsättning beskriver upplevelser av att känna sig misstrodda, misstänkliggjorda och som en belastning, snarare än att bemötas som personer med rättigheter och kapacitet att ge värdefulla bidrag till samhället.  

Sverige behöver höja ambitionsnivån i arbetet med att genomföra CRPD och i betydligt högre utsträckning än idag arbeta strukturerat och systematiskt för att säkerställa rättigheterna. 

RSMH har belyst hur det bristande genomslaget för CRPD i lagstiftning och rättstillämpning ser ut för de vi organiserar och andra med funktionsnedsättning i Sverige i att det: 

  • saknas ett sammanhållet strategiskt arbete för att genomföra konventionen,  
  • finns stora brister avseende delaktighet och principen om barnets bästa,  
  • förekommer utbredd användning av psykiatrisk tvångsvård och brister i det förebyggande arbetet, användning av tvångsåtgärder och bristande möjligheter till självbestämmande i den psykiatriska tvångsvården, bristande rättssäkerhet och kontroll i den psykiatriska tvångsvården och rättspsykiatriska vården, tvångsåtgärder och våld på de statliga ungdomshemmen,  
  • råder bristande likvärdighet i tillgången till insatser, ojämlikhet i hälsa och bristande tillgång till vård och hjälpmedel, brister i den psykiatriska vården,  
  • att patientmedverkan och delaktighet i vården behöver stärkas så mycket mer,  
  • fortfarande råder sämre ekonomiska förutsättningar för personer med funktionsnedsättning och lägre sysselsättningsgrad, diskriminering och bristfälliga arbetsförhållanden för vår målgrupp.   

Exempel på rekommendationer som ges som särskilt berör RSMH:s målgrupper är 

  • Förbjud användningen av tvångsåtgärder i form av isolering och fastspänning av barn.  
  • Ta initiativ till en översyn av den psykiatriska tvångsvårdens och rättspsykiatriska vårdens regelverk och rättstillämpningens förenlighet med rättigheterna för personer med funktionsnedsättning  
  • Säkerställ att användning av ECT inte sker utan fritt och informerat samtycke.  
  • Vidta åtgärder för att säkerställa ändamålsenligt och systematiskt tvångs- och våldsförebyggande arbete inom den psykiatriska tvångsvården, den rättspsykiatriska vården och den sociala tvångsvården. Arbetet bör inkludera att systematiskt inhämta erfarenheter från personer med funktionsnedsättning om upplevelsen av tvångsvård, tvångsåtgärder och stöd efter utskrivning.   
  • Vidta åtgärder för att identifiera och komma till rätta med strukturella brister som leder till våld, tvång och begränsningar i särskilda boendeformer för personer med funktionsnedsättning. 
  • Etablera en strategi för avinstitutionalisering inklusive en övergång till stöd för levnadsvillkor som präglas av självbestämmande och samhällsgemenskap på jämlika villkor med personer utan funktionsnedsättning. 
  • Stärk kraven på systematisk medverkan av personer med funktionsnedsättning vid planering, utformning, uppföljning och utvärdering av tillgänglighet, vårdprocesser och arbetssätt inom hälso- och sjukvården. 
  • Vidta åtgärder för att säkerställa att ersättningsnivåerna i socialförsäkringen samt det övriga ekonomiska skyddsnätet är tillräckliga för att uppfylla rätten till en tillfredsställande levnadsstandard för alla personer med funktionsnedsättning. Åtgärderna behöver inkludera insatser för att motverka ojämlikhet i levnadsvillkor för personer med funktionsnedsättning. 

En resa har påbörjats mot det som – enligt vad RSMH tror – kommer att vara absolut nödvändigt för att åstadkomma verklig genomslagskraft och mänskliga rättigheter för alla oavsett funktionsvariation. Nämligen att göra CRPD till svensk lag i likhet med Barnkonventionen. Innan FN:s barnkonvention blev lag i Sverige genomfördes flera utredningar. Det är nu dags att starta en liknande process mot ett införlivande av Funktionsrättskonventionen i svensk lag. 

Jenny Wetterling, intressepolitisk talesperson RSMH 


Jag är både skör och stark 

En smärtsam påminnelse från svunna tider uppenbarar sig för mig. Saker jag trodde var bearbetade och inte längre påverkar mig.  
Men tydligen var det inte så. Det är jobbigt att bli påmind om det som har varit. Jag vill leva mitt liv och inte hållas kvar av det förflutna. Men det finns en osynlig kedja som binder mig till mitt förflutna.  

Min psykiska ohälsa består till stor del av depression och prestationsångest.  Det har blivit en självuppfyllande profetia, jag är värdelös och misslyckad. Dessa tankar är så oerhört jobbiga att tampas med. Om min uppväxt varit annorlunda kanske jag hade sluppit må så dåligt.  
Men samtidigt har det gjort mig stark och orädd. Jag prövar gärna nya saker och går min väg.  

Hur jag än kämpar så kommer jag inte ifrån det som har varit.  Frågan är om jag egentligen vill det. Det har ju gjort mig till den jag är idag. En stark men ändå skör kvinna.  

/Lindha Holmqvist