Ett utdrag av Socialstyrelsens skrift från oktober 2003 med viktiga enskilda fakta. Sammandraget ger ingen fullständig bild av programmet, men ger viktiga fakta, som faktiskt kan missas om man läser hela boken, som är på 169-sidor. Sammandraget är gjort dessutom för att vara lättläst.

Schizofreni och övriga psykoser tar c:a tre fjärdedelar av psykiatrins resurser.

Vi vet inte säkert hur vi skall kunna skilja prodromalsymtom vid schizofreni från andra kriser. Att man upplever skarpare färger och ljud, kan i detta läge förebåda ett psykotiskt insjuknande. Vissa berättar om transartade upplevelser, liksom om korta stopp i tänkandet.

Många kanske uppemot 25 procent förnekar sin psykos i efterförloppet.

Risken för insjuknande är större i storstaden än på landsbygden. Under senare år verkar färre individer insjukna än förut, men det kan bero på en striktare tillämpning av de diagnostiska kriterierna.

Förutom att sjukdomen debuterar tidigare hos män, så har de sämre föregående symptom, fler negativa symtom och svarar sämre på neuroleptika än kvinnor

Högst risk, c:a 40 procent, löper en enäggstvilling till en person med schizofreni.

Den nu gängse teorin är att sjukdomen inte kan orsakas av en enstaka gen utan att många gener är inblandade.

En vanlig uppfattning är att schizofreni kan orsakas av en störd utveckling av hjärnan. En annan uppfattning är att hjärnförändringarna orsakas av en sjukdom senare i livet t.ex. virusinfektion.

Oavsett vilken av de enskilda kognitiva funktionerna som undersöks, så har mer än 50 procent av patienterna nedsatt förmåga; få har helt intakt kognitiv förmåga vad gäller alla funktioner.

De stora skillnader mellan patienterna i kognitiv förmåga är ett viktigt skäl till att vårdplanerna måste vara individuella. Ny forskning visar att kognitiv funktionsförmåga mer än någon annan faktor förutsäger den långsiktiga prognosen.

Serotoninsystemet föreslås framför allt ha betydelse för negativa symtom och för en försämring av den kognitiva förmågan.

Schizofreni ger en dödsrisk vad gäller samtliga orsaker som är 1,6 gånger högre än den förväntade.

Värdet för en naturlig död var 1,4 gånger högre än förväntat; här var hjärt-kärlsjukdomar, infektionssjukdomar, sjukdomar i andningsorgan samt sjukdomar i mag-tarmsystemet de vanligaste orsakerna.

Dålig kosthållning, brist på motion och ökad förekomst av rökning och missbruk måste därför identifieras och beaktas i vårdprogrammen.

I europeiska studier uppger 40-50 procent av patienterna med schizofrenidiagnos att de överkonsumerar alkohol, och 25 procent av patienterna uppger att de tillfälligt eller upprepat använder cannabis.

Cannabismissbruk kan förvärra symtomen, öka risken för återfall och även minska effekten av antipsykotika.

Rökning är mycket vanligt bland personer med schizofreni. De flesta undersökningar talar för att 70-90 procent av patienterna röker. De patienter som slutade röka försämrade inte sina psykotiska symtom.

Kosthållning, motion, tandvård och kroppslig hälsa måste vara viktiga inslag i alla rehabiliteringsprogram. De speciella hälsoproblem som följer med schizofreni är ett starkt skäl för en nära samverkan mellan kommunen med primärvården.

EEG bör helst ske i en medicinfri fas, eftersom antipsykotiska förändrar EEG-mönstret.

De flesta kognitiva tester är i dag datoriserade och ett bra alternativ.

Kontaktperson bör utses som ansvarar för samordning av de olika insatserna den närmaste tiden efter insjuknandet och som också ansvarar för att insatserna följs upp under sjukdomens förlopp och ändras vid behov.

Eftersom en ökad kroppslig sjuklighet och en överdödlighet hos personer med psykoser, särskilt schizofreni finns, bör ett nära samarbete finnas mellan psykiatrin och primärvården med regelbundna kontroller av den kroppsliga hälsan som, förutom rutinprover, bör innefatta fasteblodsocker, blodfetter, blodtryck och EKG.

Av vårdplanen bör följande framgå:
vård- och stödbehov
personliga förhållanden
sociala behov

För schizofreni finns endast en väsentlig skillnad - sjukdomen skall ha varat 1 månad (ICD-10) respektive 6 månader (DSM-IV) innan diagnos kan sättas.

Gränsdragningen mellan schizofreni och andra psykoser är svår, flytande och ibland omöjlig. Schizofrenibegreppet må vara klart, men grunden är oklar.

I DSM-IV undergrupperas de olika schizofrena syndromen i paranoid schizofreni, disorganiserad schizofreni, kataton schizofreni, odifferentierad schizofreni och residual schizofreni. I ICD-10 finns utöver dessa undergrupper även schizofrenia simplex, postschizofren depression samt schizotypala tillstånd.

Eftersom användandet av skattningsskalor tar en avsevärd tid finns självskattningsskalor. Studier har visat att individer med schizofreni mycket väl själva kan skatta företeelser såsom t.ex. livstillfredsställelse och biverkningar av läkemedel. Självskattningsskalor för diagnos enligt DSM IV finns också.

Personlighetsstörning är inte bara en viktig differentialdiagnos utan även ett tillstånd som förekommer tillsammans med schizofreni. En sådan störning kan dessutom bidra till en ökad sårbarhet för psykos.

Det är vanligt att man någon gång under sitt liv drabbas av en depression om man lider av schizofreni; risken anges i vissa studier så hög som 60-65 procent. Samsjuklighet mellan schizofreni och egentlig depression ökar med största sannolikhet risken för självmord.

Vid schizofreni finns det också en ökad risk att drabbas av kroppsliga sjukdomar. Respiratoriska sjukdomar, hjärt-kärlsjukdomar, drogmissbruk och cancer blivit allt vanligare i denna grupp.

Psykos innebär en av de högsta självmordsriskerna i psykiatrin på samma nivå som de allvarligaste depressionssjukdomarna eller missbruk.

Om patienten behöver vårdas utanför hemmet är ett krishem för akut psykotiska tillstånd ofta lämpligare än en psykiatrisk klinikavdelning.

Tidig fas. I denna fas behöver vanligen såväl patienten som närstående akut krisintervention. Det innebär att man i samtal helst med berörda familjemedlemmar närvarande klarlägger vad som hänt, dvs. när de psykotiska symtomen började liksom deras omfattning. Under den första psykotiska perioden behöver patienten flera samtal per vecka, ibland dagligen.

Patienter med schizofrenidiagnos förbättras i mindre utsträckning av läkemedel (omkring 50-60 procent), samtidigt som färre patienter med schizofreni förbättras utan läkemedel i jämförelse med övriga psykoser.

Nyinsjuknade patienter är erfarenhetsmässigt särskilt känsliga för biverkningar, och därför bör försiktig doshöjning genomföras.

I valet av läkemedel är patientens delaktighet och inflytande lagreglerat, vilket personalen måste beakta.

Effekten av alla antipsykotika är likvärdiga med undantag för Leponex som visat sig vara verksamt vid behandling av patienter som inte haft effekt eller tålt de traditionella läkemedlen.

Äldre bör behandlas med betydligt lägre doser, kanske halva normaldosen. Kvinnor kräver lägre doser än män ofta.

Redan efter någon dags behandling med antipsykotika minskar ångest och oro. Även andra psykotiska symtom minskar under den första veckans behandling för att fortsätta att snabbt avta under de följande tre veckorna, varefter symtomminskningen planar ut. Dosförändringar bör därför inte göras för snabbt; effekten av en dosändring måste följas under loppet av flera dagar och behandlingen kan omprövas först efter 2-3 veckor. Om inte några tecken på förbättring under denna tid uppstår bör detta leda till en omprövning av dosering och läkemedelsval.

Patienter som har bedömts som terapirefraktära (har ett dåligt behandlingsresultat) bör pröva behandling med 2 slags antipsykotika under ett par månaders tid vardera, med bestämning av läkemedelskoncentrationen i blodet. Vid marginella behandlingseffekter pröva Leponex under ett halvår. Den längre tiden motiveras av att den aktuella patientgruppen erfarenhetsmässigt förbättras långsamt.

Psykotiska sjukdomstillstånd av schizofreniliknande typ har som regel (ca 80 procent) ett återkommande förlopp som motiverar underhållsbehandling med antipsykotika. Risken för återfall i psykotiska symtom minskar 2-3 ggr med antipsykotika .

Ett skäl för återhållsamhet med behandling av patienter med neuroleptika är förekomsten av dyskinesi i sent skede (tardiv dyskinesi), eftersom denna kan bli permanent om inte behandlingen utsätts i tid.

Inte sällan ses en viktuppgång i samband med antipsykosbehandling. Om denna blir högre än ett par kilo kan ett preparatbyte övervägas, eftersom risken för viktuppgång varierar påtagligt mellan olika läkemedel.

Det finns Kognitiva BeteendeTerapi-metoder både för svårbehandlade symtom som kvarstår trots medicinering och för behandling i tidigt skede av psykosen. Därutöver finns olika varianter av andra kognitiva terapier som visat positiva effekter på såväl symtom som återfall.

Det finns en växande mängd evidensbaserad kunskap kring KBT, men ytterligare kunskap behövs för att säkerställa denna kunskap samt belysa vilka insatser som är mest effektiva för olika symtombilder och behandlingskombinationer.

Familjeintervention Det finns i dag metoder där man med systematiska föreläsningar, gruppsamtal och individuella familjesamtal stödjer familjen i att utveckla ett förhållningssätt till patienten, vilket kan underlätta kommunikation och normalisera det emotionella klimatet.

Det är viktigt att familjeinterventionen är en del av vårdprogrammet för patienter med schizofreni dels för individens och familjens skull, dels från ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Enligt några undersökningar är pedagogiska insatser den viktigaste åtgärden för att gynna patientens rehabilitering, näst efter läkemedelsbehandling. Psykosocial behandling, t.ex. undervisning i anpassad form, kan öka kunskapsnivån och förbättra följsamheten. Denna behandling kan ges enskilt eller i grupp med lika bra resultat. Grupperna kan också innehålla anhöriga. Undervisningen behandlar ofta sjukdom och symtom, medicin och biverkningar samt tankar och beteende. De insatser som använder KBT-teknik verkar ha störst möjlighet att påverka beteendet, medan de mer informationsinriktade programmen i första hand ökar kunskapsnivån.

De sociala färdigheterna betyder mer för dagligt liv och livskvalitet än symtom och diagnos . Personer med schizofreni kan lära sig nya sociala färdigheter med hjälp av sociala träningsprogram.

Elektrokonvulsiv behandling (ECT) Enligt klinisk erfarenhet är ECT särskilt verkningsfull vid katatoni. Katatoni finns i två huvudformer en form med psykomotorisk påverkan och en exstatisk from med uttalad agitation med risk för cirkulationskollaps. ECT anses kunna vara livräddande vid svår katatoni.

Av dem som insjuknar i schizofreni räknar man med att så många som 80 procent behöver långtidsbehandling, rehabilitering och samhällsstöd.

Det finns en tydlig tendens i långtidsuppföljningar att funktionsförmågan ökar med tiden.

Begränsningar i funktionsförmåga i samband med schizofreni :

Känslighet för stress
Initiativlöshet och apati
Kvarstående symtom
Biverkningar
Svårigheter i sociala situationer
Kognitiva svårigheter
Bristande motivation

I många inventeringar har konstaterats att personer med schizofreni har betydande handikapp i vårt samhälle när det gäller ekonomi, boende, arbete, daglig sysselsättning, fritid, vänner och sociala relationer, men också i självkänsla och livskvalitet. Många känner mindervärde, allmän rädsla, osäkerhet och utanförskap i mötet med samhället.

Vid utvärderingen av psykiatrireformen framkom att dagliga sysselsättningen var dåligt tillgodosedd. Forskning visar att tillfredsställelsen med daglig sysselsättning har betydelse för välbefinnande och livskvalitet. Kommuner och landsting måste därför samverka, för att personer med schizofreni skall kunna delta i samhälleliga aktiviteter utifrån sina egna förutsättningar.

Speciella arbetsprojekt finns på många håll och har gett goda resultat. Utifrån de svårigheter många har på grund av sitt funktionshinder, är ett lönarbete på den öppna marknaden svårt att nå för många med schizofreni. Sysselsättning och arbete bör därför ses som en helhet och olika alternativ finnas tillgängliga.

Internationella studier visar att förberedande arbetsträning är ineffektivt när det gäller att få arbete på den öppna marknaden. Direktplaceringar på arbetsplats med stödinsatser (supportive employment) ger bättre effekt; fler kommer till ett lönearbete på detta sätt.

Stressen i olika situationer minskas genom att man är förberedd och vet precis vad som skall hända vid olika tillfällen.

En anpassning av miljön på arbetsplatsen med justering av stimulansnivån samt skapande av rutiner m.m., kräver hjälp av t.ex. arbetsterapeuter. Det pågår en utveckling av handikapphjälpmedel speciellt framtagna för personer med psykisk funktionsnedsättning.

Dubbeldiagnoser. Personer med komplicerande missbruk behöver specialanpassade rehabiliteringsprogram, och det finns sådana som prövats med gott resultat. I denna grupp finns ofta personer som även har personlighetsstörning, kroppslig sjukdom eller kanske 3-4 olika diagnoser. Erfarenhetsmässigt kan även en relativt begränsad konsumtion av t.ex. alkohol försvåra en rehabilitering eller t.o.m. försvåra sjukdomen och försämra prognosen.

För människor med schizofreni framstår en samordnad rehabilitering med ett brett utbud av insatser ofta som lämpligt, eftersom det inte sällan handlar om en mycket komplex problematik.
Personer med svåra psykiska funktionshinder behöver någon som företräder den enskilde och samordnar insatserna. Personliga ombud kan vara en modell.

Ett regelbundet samarbete med de lokala intresseorganisationerna som Schizofreniförbundet och Riksförbundet för Social och Mental Hälsa (RSMH) är viktigt. I planerings- och förändringsarbetet är dessa en viktig resurs vars erfarenheter bör tillvaratas och omsättas i praktiken. Samverkan med kamratstödjande verksamheter och anhörigstödsgrupper bör ske, och psykiatrin bör stödja de lokala föreningarna utifrån deras önskemål.

Vuxenstudier och klinisk erfarenhet talar för att man bör använda de nya antipsykosmedlen, förutom Leponex, som förstahandsmedel till unga.

Patientens delaktighet, rätt till information och möjlighet till inflytande över sin behandling har stärkts i lagstiftningen. Bestämmelserna framgår av hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens områden (1998:531). I framtiden kommer vården att möta allt mer kunniga och välinformerade patienter och närstående. Denna utveckling kommer också att omfatta schizofrenivården.

Det behövs en utveckling av de psykopedagogiska insatserna i vården för att möjliggöra för personer med psykiska funktionshinder att kunna ta ansvar och få makt över sitt eget liv. Patientutbildningsprogram används med framgång i olika utformning. Viktigt är att dessa även finns tillgängliga utanför vården, eftersom det kan vara ett sätt för personer som är negativa till vård att få information om olika behandlingsalternativ och förbättra möjligheten att välja eller våga ta emot hjälp.

En av de viktigaste drivkrafterna bakom en framgångsrik rehabilitering är patientens möjligheter att få kontroll över sin egen rehabiliteringsprocess. Detta kräver dock en rehabiliteringsprocess som bygger på den enskildes behov och önskemål, och som är en gemensam angelägenhet för alla inblandade myndigheter.

Vissa studier ger indikationer på att följsamheten till ordination går att öka med information och pedagogiska program, och att insatser som innehåller KBT-teknik fungerar bättre. Fler studier behövs dock för att kunna visa säker effekt.

Biverkningar av medicinering, en negativ syn på medicin, missbruk och bristande sjukdomsinsikt ökar risken för dålig följsamhet, medan stöd från familjen och omgivning samt individualiserade insatser och en god allians mellan behandlare, patient och närstående förbättrar följsamheten och minskar risken för återfall.

Att vara patient RSMH:

Psykiatrin måste kunna förmedla hopp och ge vardagen mening och sammanhang. När man upplever en psykos är detta särskilt viktigt. Detta är dock en av psykiatrins svagaste sidor.

Det trauma som det innebär att bli intagen på en psykiatrisk vårdavdelning i värsta fall hämtad av polisen, tvångsintagen, lagd i bälte och tvångsmedicinerad ägnas alltid för lite uppmärksamhet. Sådana upplevelser kan i sig förvärra eller utlösa en ny kris. Patienternas erfarenhet är att framför allt tvångsmedicinering innebär en kränkning som sätter djupa sår i själen, som tiden inte läker.

Krisperspektivet innebär också att information, omvårdnad och motivation är tre viktiga tjänster som bör erbjudas, varav informationen är den absolut viktigaste åtgärden. Inom den psykiatriska vården saknas ofta en medvetenhet om vikten av information och kunskaper om hur den bör genomföras.

Det är viktigt att vara medveten om att anpassad, saklig, allsidig, balanserad och lyhörd information är grunden för ett gott samarbete med patienten, och att det ligger en kränkning i att inte bli korrekt informerad.

Läkare och vårdpersonal har svårt att förstå hur betydelsefullt det är för patienten och dennes psykiska hälsa att man själv få välja mellan olika behandlingsalternativ och att hela tiden vara delaktig i vårdplaneringen precis som det står i hälso- och sjukvårdslagen.

Framtidens vårdorganisation bör bestå av människor som är organiserade i vårdteam som kan erbjuda kontinuitet och tillgänglighet. De bör vara flexibla i sina arbetsmetoder och inriktade på att finna lösningar i nuet på de bekymmer och hinder som uppstår.

Många gamla patienter och även deras närstående upplever att patienterna sitter fast i onda cirklar eller tröstlösa tanke- och handlingsmönster. Psykiatrin måste få dessa patienter att börja tänka annorlunda. Många har gett upp hoppet om en framgångsrik behandling och ställer inga krav.

Inte sällan bidrar en övermedicinering med neuroleptika till att patienten upplever det som omöjligt att bryta sin passivitet. Psykiatrin får inte överge dessa patienter utan måste ta ansvar för att motivera och stödja dem, trappa ner medicineringen, få dem att komma igång med rehabilitering och väcka nytt hopp.

Påfallande många är inte negativa till mediciner från början. Men vill man få patienterna motiverade att medicinera måste all information och alla frågor och diskussioner omkring mediciner behandlas med en helt annan respekt, lyhördhet och följsamhet än den som är vanlig i dag.

Patienten har ofta insikt om att han behöver vård eller någon annan form av hjälp, men gör en annan bedömning än läkaren av vilken nytta han har av den föreslagna behandlingen. Detta är den vanligaste orsaken till konflikter mellan vårdare och vårdade inom den psykiatriska vården. Därför är det viktigt att psykiatrin visar respekt för patientens sätt att formulera och beskriva sina problem.

Att få en schizofrenidiagnos upplevs ofta, både av patienter och deras närstående, som traumatiserande, stigmatiserande samt skam- och skuldbeläggande. Därtill kommer att diagnosen inte är till särskilt stor hjälp för att beskriva och pedagogiskt hantera den enskilde patientens problem. Detta bidrar till att diagnoserna inte sällan upplevs som ett mer eller mindre godtyckligt och förtryckande sorteringsinstrument.

Inom RSMH pågår en utveckling av självhjälpsgrupper och nätverk för rösthörare där man avdramatiserar, belyser och ger människor verktyg för att bättre kunna bemästra sina röster. Fenomenet att höra röster kan tolkas och hanteras på flera olika sätt. Genom samtal kan man t.ex. finna förklaringar och mönster som dämpar oron, välja strategier, organisera, strukturera och behärska rösterna. Erfarenheterna av detta arbete är mycket positiva.

Schizofreniförbundet:
"Insatser till närstående Information När en person insjuknat första gången är det viktigt att anhöriga kontaktas inom 24 timmar och bjudas in till information och nätverksmöte så snart som möjligt. Vid sådana träffar är det viktigt att ha en öppen dialog om alla frågor kring den aktuella situationen vad som hänt, preliminär diagnos och vad som kommer att hända. Alla skall ges möjlighet att komma till tals och uttrycka sina funderingar".

Vikten av tidig upptäckt: Mellan hälften och en tredjedel av alla schizofrenifall har psykossymtom som föregår förstagångskontakten med vården under längre tid än ett år. Fortfarande händer det att personer varit sjuka i många år innan man söker hjälp frivilligt eller tvingas söka hjälp.

Flera uppföljningsstudier visar att det är under de första 2-5 åren av sjukdomen som huvudparten av den försämrade psykiatriska, sociala och psykologiska funktionen sker och att detta därför kan ses som en kritisk period.

Tidig intervention I Australien och Norge pågår systematiska försök att med hjälp av information till skolor, hälsovård och allmänheten fånga upp personer i tidigt stadium för att erbjuda dem behandling. Preliminära resultat ger vid handen att framför allt tre tecken är väsentliga att lägga märke till när de uppträder i kombination: 1. en påtaglig sänkning i prestationer eller arbetsförmåga, 2. förekomst av psykos inom familjen, 3.ovanliga perceptuella upplevelser under det senaste halvåret.

Kvalitetsindikatorerna brukar vanligtvis indelas i strukturindikatorer (t.ex. om kliniken har ett skrivet vårdprogram för utredning, diagnostik och behandling av schizofreni), processindikatorer (t.ex. andelen intagna nyinsjuknade i psykos där familjen kontaktats inom ett dygn efter intagningen) och resultatindikatorer (t.ex. andelen patienter inom sluten vård som återintas inom sex månader).

För en få en kontinuerlig utvärdering av vården är det nödvändigt med en noggrann och tydlig dokumentation i vårdplanen av medicinska, psykologiska och sociala insatser samt omvårdnadsinsatser och deras resultat. Utvärderingen skall göras kontinuerligt med mätbara delmål och vid tidpunkter som preciseras i förväg. Denna utvärdering bör innefatta både en expertbedömning samt en bedömning av individen själv.

Eftersom behandlingsinsatser bl.a. inriktas på att minska uppvisade symtom är återkommande symtombedömningar viktigt. För att bedöma en symtomminskning kan man använda sig av symtomskattningsskalor.

Dels finns det skattningsskalor för symptom som är konstruerade för att individer med schizofreni själva skall kunna fylla i dem (s.k. självskattningsskalor). Här får man en mer subjektiv bedömning, dvs. individens egen upplevelse, utan att någon observation av utomstående sker.

Det är minst lika viktigt att följa sidoeffekter över tid, eftersom sidoeffekter av t.ex. läkemedelsbehandling är ett av de vanligaste skälen till dålig behandlingsföljsamhet. Sidoeffekterna kan dessutom förändras över tid, trots att läkemedelsdosen är oförändrad. Orsaker till detta kan vara stigande ålder och att ytterligare medicinering kommer in i bilden.

Även vid bedömning av sidoeffekter finns skattningsskalor som kan användas både av behandlaren och av individen med schizofreni.

Förändring av symtom och biverkningar är t.ex. relativt snabba förlopp, vilket kräver regelbundna bedömningar tätare under akuta faser (veckovis) och något mer sällan under stabilare faser i sjukdomsförloppet (månadsvis eller halvårsvis). Livskvalitet och social funktion förändras inte lika snabbt över tid och kan utvärderas en gång per år.

Kvalitetsutveckling när det gäller vård av individer med schizofreni och schizofreniliknande tillstånd kan innebära följande:
- Behandlingsresultat och patienttillfredsställelse följs upp noga.
- Diagnoser omprövas när det finns skäl att göra detta, speciellt under de första sjukdomsåren.
- En total bedömning av funktionsförmågan görs regelbundet.
- Antalet uteblivna, planerade återbesök registreras; det bör finnas rutiner för att inte tappa kontakten med dessa patienter.
- Individer med pågående medicinering bör träffa psykiater minst en gång per år.
- Det bör finnas en sammanhållen patientjournal där alla som är inblandade i utredning, behandling, omvårdnad och andra insatser dokumenterar sitt arbete.
- Det bör finnas en dokumenterad vårdplan samt upplysning om att uppföljning sker och datum för utvärdering.
- Patienten bör ha daglig sysselsättning.
- En rehabiliteringsplan bör upprättas.
- Patienten bör ha en patientansvarig personal (PAP).
- Patienten bör få individuellt anpassad information.
- Risken för ökad kroppslig sjuklighet måste beaktas. Patienter med schizofreni bör få hjälp med regelbundna hälsoundersökningar. Blodfetter (triglycerider och kolesterol) samt förhöjda glukosvärden bör följas regelbundet i preventivt syfte.

Av Socialstyrelsens slutenvårdsregister framgår att antalet vårdtillfällen för patienter med schizofreni under perioden 1994-2003 minskade med mer än en tredjedel från 12 870 till 8 114 platser. Samtidigt minskade antalet vårddagar ännu mer med cirka 75 procent, från 1 802 000 till 424 000 vårddagar.

De totala samhällsekonomiska kostnaderna för schizofreni är på 13,6-18,2 miljarder kronor, varav alltså 10,1-13,4 miljarder kronor (74 %) i indirekta kostnader (förtidspensionering, sjukskrivning)

Studien visar att behandlingar för att minska antalet sjukhusinläggningar och åtgärder för att återföra patienten i arbete påtagligt kan minska samhällskostnaderna för schizofreni. Inneliggande patienter svarar för de största direkta kostnaderna, vilket antyder att återfallsprevention är en kritisk faktor för att minska vårdkostnaderna. Kostnaderna för neuroleptika är en liten del av de totala kostnaderna för sjukdomen.

Två översiktsartiklar visar att schizofreni var den sjukdom där man hade mest belägg för att psykosociala behandlingsformer kan vara ett kostnadseffektivt behandlingsalternativ.

Delar av dagens organisation av psykosbehandling ter sig dock tveksam eller t.o.m. kontraproduktiv. Med tanke på denna patientgrupps extra stora behov av personell kontinuitet, lågstimulansmiljö, tidiga psykosociala insatser och nätverkssamarbete behöver psykosvården samordnas såväl inom landstinget som med socialtjänsten.

Under det senaste decenniet finns internationella erfarenheter som talar för att de som förstagångsvårdas för psykos bör ges en sammanhållen vård och uppföljning. Behovet av kontinuitet i vården är extra viktigt för denna grupp, eftersom dessa i relativt hög utsträckning återfaller eller utvecklar handikapp.

Enligt arbetsgruppens uppfattning bör det i ett upptagningsområde på c:a 70 000-150 000 invånare finnas ett speciellt ungdomsteam (15-25 år) för nyinsjuknade, unga patienter. Vården bör präglas av lättillgänglighet, kontinuitet och en verksamhet som är anpassad till ungdomar. Teamet bör arbeta rörligt och ha möjligheter att lägga in patienter på en enhet utanför den sedvanliga sjukhusvården som är öppen dygnet runt.

Utanför storstäderna är psykiatrin direkt beroende av primärvården och organisationen av psykiatrin bör därför få variera utifrån lokala förhållanden.

För nyinsjuknade som inte får sin vård via ett ungdomsteam, samt för återinsjuknade, behövs team med likartad personalsammansättning och kompetens som för Ungdomsteamet. Arbetssättet bör i princip vara detsamma, vilket betyder att behandling och rehabilitering är integrerade. En skillnad är dock att teamet för äldre får ansvara för ett större antal patienter per befattningsinnehavare.

Ett mobilt dag- och natteam med inriktningen att ge service för de kända fallen med psykossjukdom bör finnas i större upptagningsområden. Detta team bör drivas i samverkan mellan landsting och kommun och stödja patienter och personal i särskilda boenden för långtidssjuka.

På landsbygden står distriktssköterskan ofta för kontinuiteten i kontakterna med långtidssjuka och blir i många fall patienternas samtalsstöd.

Till skillnad från flera nordiska grannländer har Sverige ännu inte startat någon teamutbildning i psykoslära och psykosbehandling. I samband med att psykosvården allt mer subspecialiseras inom psykiatrin, och att särskilda enheter för förstagångspsykotiska patienter inrättas på många ställen, framstår dock en ökad utbildning av personalen som allt mer oundgänglig.

Vård och stöd till patienter med schizofreni - en kunskapsöversikt finns som pdf-fil och kan köpas även som bok för 136 kr på Socialstyrelsens webbplats.

Copyright © för Viska - om schizofreni All Right Reserved.

Publicerad den: 2003-11-05 (3344 läsningar)