Vi ska naturligtvis inte sluta arbeta med suicidprevention, missbruksvård eller behandling av människor med beteendestörningar, men detta bör ske med respekt för individens självbestämmanderätt och egenansvar.
Vi ser människan framför oss klarare när vår blick inte skyms av ansvarsångest, och individen känner sig stärkt av att ha en agerande roll i stället för att lämna över ansvaret till vården.
Vi måste våga lita mer till individens inre styrka och framför allt respektera människans autonomi och värdighet.
Läs mer i Läkartidningen.
Sedan vid psykoser förlorar man verklighetsuppfattningen och dessutom kan kognitiva störningar förekomma. Kan man föra ett normalt resonemang och klara sig helt själv kan det vara OK, men knappast annars.
Att minska på tvångsvården är bra, men skall göras långsamt, så negativa effekter upptäcks tidigt och kan korrigeras. Det viktigaste är att minska medicinavbrotten som utgör primära orsaken till tvångsvård och kan minska tvångsvården med 75 %. Ett sätt att minska tvångsvården är också att göra frivilliga vården gratis, så fler vill välja frivillig vård.
Människan i dag är inte autonom. Alla är beroende av samhället för sitt liv och både sjuka och friska. Ingen är till 100 % autonom. Vi som har schizofreni försörjs av samhället via sjukersättning, men också av föräldrar med kanske 2000 kr i månaden och 20 timmars stöd i veckan av dem, vi kan få boendestöd av kommunen mm. De vårdinsatser vi får betalas av andra och skattebetalare.
Om andra betalar kalaset och inte vi själva, så har vi inte samma rätt till autonomi (Locke vila i frid).
Antag att jag avbryter ständigt antipsykotikan, då kan jag få 6 psykoser per år och 1 månadsvård för varje psykos = 1 miljon per år. Naturligtvis kan jag inte fortsätta så om jag inte betalar det själv för det kostar för mycket.
Fullständig autonomi har man om man är helt autonom och inte stödd av andra ekonomiskt eller på andra sätt. Då kan man göra som man vill.