Kategori: Böcker om schizofreni
Sidor: 313
Pris: 210
ISBN: 9780813532967
År: 2003
Länk: Länk

Visningar: 1458

  0 / 0
Dålig Bäst 

Recension

Skriven av Administrator

 

Är skriven av den amerikanske skönlitteräreförfattaren Jay Neugeboren och handlar om hans 55-årige bror Robert, som drabbades för 35 år sedan av schizofreni och sedan tidvis har haft svåra problem med sin sjukdom. Detta skildrades i boken "Imagining Robert". I "Galenskap och återhämtning" så befinner sig Robert i ett privat gruppboende för funktionshindrade efter nästan 3 år på mentalsjukhus efter ett återfall. Brodern brukar ofta få återfall när Jay skall resa bort.

Jay har upptäckt att många återhämtar sig från schizofreni. De arbetar, är gifta och lever normala liv. Han frågar sig varför det inte skett med hans bror. Han träffar och intervjuar personer, som tillfrisknat från sjukdomen efter många hopplösa, svåra år och sedan lever normala liv. Han beskriver deras sjukdomshistorier och liv på ett väldigt bra och intressant sätt - han är ju riktig författare. Psykiatrikern Dan Fischer, som återhämtat sig från schizofreni, tror att kamratstöd och självhjälp är i framtiden den viktigaste behandlingen pga attityden i samhället till psykisk sjukdom. Att det kan ge effekt stöds av en färsk undersökning där kamratstöd (chatt) via Internet givit god effekt mot återfall.

En 10 månaders datakurs, som ges i rehabiliteringssyfte besöks. Kursen, uppehälle, yrkesvägledning och stödsamtal kostar bara en tredjedel av vad en plats på mentalsjukhus med sk förvaring gör. I Massachusetts besöker han en ideell psykiatrivård med 1500 anställda varav 10 % har schizofreni. Det är underligt att psykiatrin i Sverige inte tillvaratar den erfarenhet, som gärna för övrigt hyllas inom vården, som finns bland f.d. patienter.

En intressant vårdform är ACT-teamen i New Hampshire som ger dygnet runt vård i hemmen och som i stort sett gjort sjukhusvården överflödig. Ett annat intressant grepp var ett nystartat kriscenter med två platser, som drevs av patienter, där folk vid kris frivilligt kunde vistas i upptill 7 dagar. Alla uppskattar inte den psykiatriska slutna vårdens disciplin och här skall kamratstöd ge mod och kraft att ta ansvar för sin egen behandling.

Det som överraskar mig i boken är hur bra och klart skrivna de medicinska delarna är. Han kritiserar vårdprogrammen för att de är för fokuserade på läkemedelsbehandling och att psykosociala och psykologiska behandlingar får en undanskymd roll pga bristande bevisning. Han menar att det finns många som upplever dessa behandlingar som effektiva och meningsfyllda. Dessbättre så skall visst mer forskningsresurser satsas på detta i USA. Läkemedelsindustrin får också kritik för sin marknadsföring och påverkan av läkarna och därmed vårdprogrammens för stora betoning av läkemedelsbehandling.

Ibland så uppfattas inte behoven rätt. Intresseorganisationen NAMI gjorde en enkät bland svårt psykiskt funktionshindrade varav 80 % hade schizofreni. Det var få som tyckte sig behöva hjälp mot sjukdomen dvs medicinsk hjälp utan det som saknades var ofta vänskap, sysselsättning och arbete.

Detta tyder på att intresseföreningar som Schizofreniförbundet och RSMH borde spela en större roll och kanske därför erhålla mer samhällsstöd. Både kommuner och landsting är stora arbetsgivare, men verkar inte ordna arbeten i den egna stora verksamheten. Arbetsrehabilitering kanske hellre skulle drivas av t.ex. Schizofreniförbundet, som kan mobilisera intresse, engagemang och ideella insatser, som förmodligen krävs här.

I ett kapitel om schizofrenins historia, så förklaras att namnet syftar på dissociationen mellan tanke och affekt dvs att en person skrattar gott åt en sak som egentligen är tragisk. Kraeplin angav för 100 år sedan att bara 2-4 % återhämtade sig, men att siffran var så låg berodde på att de flesta som återhämtade sig ansågs feldiagnosticerade. I modernare och senare undersökningar verkar ungefär 50 % återhämta sig. Med tanke på att så många ändå tillfrisknar får väl de tidigare bristande satsningarna på rehabilitering ses, som ologisk. Om så många som 50 % återhämtar sig borde väl alla få rehabilitering?

Författaren är mycket positiv till atypiska antipsykotika efter en mängd otrevliga biverkningar hos sin bror genom åren (förmodligen orsakade av för hög dosering). En psykiatriker säger helt rätt att det som skulle behövas är ett Leponex utan biverkningar. Bortsett från Leponex så är det idag tveksamt om de övriga nya atypiska antipsykotika erbjudit, så mycket mer än att lära ut att antipsykotika skall doseras sparsamt. I och för sig en värdefull kunskap med tanke på vad överdosering kan ställa till med.

Parallellt med detta så handlar det om Roberts vård och hur han efter hård kamp lyckas få en bättre och mer modern vård med rehabilitering.

Denna bok kan verkligen rekommenderas till alla. Den inger hopp och är välskriven, lättfattlig trots att den beskriver komplicerade frågeställningar. Författaren är onekligen både intelligent och kritisk samt har efter nästan 35 års kontakt med sjukdomen och vården det rätta patientperspektivet. Det enda i boken som är dåligt är titeln. Efter att läst denna bok, så får nog de flesta hopp om förbättring, men som boken anger är det många brister som behöver åtgärdas och inte enbart brist på rehabilitering och sociala insatser. En förtjänst med boken är att den pekar på möjligheten att andra än vården kan ta i och åtgärda de brister, som finns. Boken är den perfekta julklappen till socialminister Lars Engqvist.

Boken på svenska kan finnas på bibliotek att låna. På engelska heter den: Imaginging Robert och finns att köpa hos Adlibris.

Tillagd:

Du har inte rätt att posta kommentarer