Sess min Sessa

Mer
18 år 10 månader sedan #14236 av Equivocal
Jag jagade dig! Jagade dig för att ha dig kvar, ha dig kvar hos mig. Men jag släppte taget, orkade inte hålla dig fast, det var för tungt, och du ramlade, ramlade djupt djupt ner och försvann. Jag hoppas du har det bra nu, hoppas du äntligen funnit frid!
Minns du när jag jagade dig på rälsen? Betydde det nåt eller var jag bara dum? DU tyckte jag var dum då., när jag hittade dig nerdrogard och blodig. Men jag var så rädd. När jag hörde att du var där, där ute på tågrälsen, du ville inte säga vart. Jag tänkte genast på Per, per som blev köttfärs, människomos, ville inte att det skulle hända dig med. Jag sprang omkring och letade, letade letade... kunde inte hitta dig, varje gång ett tåg åkte förbi hoppade hjärtat upp ihalsgropen och jag var beredd på att se en utsmetad Sessa, så rädd så rädd Sessa. Polisen kom, vi åkte hem till dig, såg din snara men jag lät den va, visste inte att den skulle bli din död. Nu var det tågen jag tänkte på, STANNA TÅGEN! Bra att polisen kan få tågen att stanna, jag letade och letade, till slut! efter en evighet såg jag dig där... såg dig stå där på spåret, blodig.... sparng efter fort fort med gråten i halsen. Ville fånga upp dig men du försvann. Hundarna hittade dig, du låg halvt avsvimmad i en buske. Jag satt med dig i polisbilen, snälla ambulansen SKYNDA! du försökte slita dig loss, men jag höll dig, hårt hårt. Ville ge dig trygghet. Du sa inte ett ord, bara stretade emot. DItt långa vackra hår fastnade på ditt ansikte. Blodet började långsamt stelna inlindat i ditt hår.

Ambulansen kom och tog dig, de spände fast dig, proppade i dig mer medicin, två dagar senare var du hemma igen. Så hjälplös jag kände mig. Ville ju hjälpa... "en misantrop i nöd, en misantrop snart död..." minns du dikten jag skrev? Larvig men jag menade väl. Ville ha dig kvar men jag hade för mkt att böra på själv. Jag var självisk, ville ha dig kvar för min skull, men inte kunde jag hjölpa.

Minns du sista gången vi sågs? När vi skulle till stan, du vågade knappt, hade aldrig sett dig så håglös. FIck med dig in iallafalla. Vi pratade. Pratade om allt, pratade om döden. Vilket sätt var bäst? Du sa att du inte ville hänga dig, du var så rädd att du skulle få lida så mkt innan du dog.
Du bad om ursäkt och förklarade att nu var det snart dags, du kunde inte stanna längre.
Jag kom hem och jag grät, grät stora tåran för dig. Tiden gick och vi hördes inte så mkt, jag hade fullt upp med mig själv (själviska jävel!!) fick ett mess "Jag vill ju bara må bra" skrev du. Vi messade lite och bestämde oss för att träffas när du hade permis, varför ringde jag aldrig??? DU sa inte ens adjö. Jag ville ju ge dig en kram i allafall och förklara att jag alltid kommer minnas dig. Men jag hann inte. DU var borta. Borta borta borta, hängt dig på vinden. Hängt dig med snaran jag sett så många gånger när jag varit hemma hos dig, men jag kunde ju inte ta den, det var ju din...
Jag besöker din grav och hoppas att du mår bra. Vill inte tänka att du ligger där i kistan och ruttnar. Jag tror inte på liv efter döden men kanske finns det delar av dig kvar nånstans? I mitt hjärta och i mina tankar kommer du alltid leva kvar.

JAg undrar om du fick lida mkt eller om nacken gick av. Usch jag kan se dig framför mig hängandes där, antagligen iklädd en svart klänning, huvudet på sned men ditt långa svarta hår hängades runt sidorna, jag hoppas så att det gick fort!
Jag hoppas att du förstod vad du betydde för mig. Hoppas att du inte tyckte att jag svek dig! Förlåt