Hur hitta sin (nya) roll?

Hej och hallå alla där ute!!

Nu är det (återigen) superlänge sedan jag var in på sidan och tittade hur det är med er och
även skrev något. Men som sagt, nyhetsbrevet kommer ju in i maillådan varje fredag och det
är härligt att läsa om era framsteg och vad som sker i era liv!

Ni är oerhörda kämpar och var stolt över er! Det är jag! :hjärta

I alla fall tänkte jag bara skriva ner lite tankar kring hur jag har det just nu.. hehe..

Jag är en tillfrisknad borderline och har faktiskt varit utan medicin nu i 18 månader - helt otroligt!
Det var egentligen inte meningen att sluta med min zeldox så hastigt och lustigt som jag gjorde
men när jag och sambon fick veta att jag var gravid så var det direkt bort med tabletterna.

Men i alla fall så det som hänt i mitt liv sista 1½ åren är den att jag skilt mig, jag har flyttat från Skåne upp till Sandviken, blivit sambo, blivit mamma (Albin är 9 månader nu), jag har ingen som helst kontakt med mina föräldrar för dom vill inte veta av oss, jag försöker komma på vad jag vill jobba med senare för snart går ju mammaledigheten ut..

Men det är ju så att när jag var "sjuk" (gillar inte det namnet egentligen) så hade man ju ändå sin lilla roll, man kunde förklara för andra hur det var genom att dra upp en diagnos och säga varför man var som man var, man kanske umgicks med andra som också hade det jobbigt och så vidare. Man hade ändå en slags gemenskap där man hittade stöd och kraft.

Nu däremot så har jag i 1½ år försökt komma in i en vardag där det ska arbetas och man ska vara social, man ska vara mamma och så vidare.. Det är störtjobbigt! Just det att inte veta sin plats i det sk "friska" samhället, eller ens ""friska""-roll.
Som sagt - avskyr dessa termer, sorry - men ja. det är svårt att hitta sin roll..

Min sambo förstår sig inte på mig alltid och det handlar ju om att vissa av mina personlighetsdrag är förankrade kvar i det gamla måendet så att säga.. och det är så svårt att få honom förstå, för han ser mig som en helt frisk och normal 26-årig kvinna medan jag vet vad jag har i mitt bagage och jag vet varför jag ibland kan vara känslig osv.. men ja, det är svårt..

Men är oerhört lycklig att vara mamma till min son - men det är ändå mycket ångest inblandat i det. När jag ser hur han tittar på mig och han har kärlek och beundrande blickar och att han ser upp till mig. Att han tror och är beroende av mig och att jag just nu är en av hans största idoler.. det är lite skrämmande att veta att en så underbar liten pojk beundrar mig och är beroende av mig.. och att han just nu älskar mig gränslöst.. mäktig men ovan känsla..

kramar till er där ute i vårsolen!

Grattis till att vara med barnaskap! Det ända jag undrar över nu, har du barnet ihop med din sambo, eller med din före detta make?

Annars tråkigt med dina föräldrar. Jag har varit ihop med en som har haft en borderline diagnos. Vi har T.o.m legat på samma avdelning, men då hade vi ingen som helst kontakt. Vi har känt varandra sedan efter den tiden och vi började umgås tack vare en av mina dåvarande kvinnliga vänner
Sedan 1982 och vi har bott ihop i 13 år.

Men har sedan ett antal år tillbaka inte bott ihop. Vi har numera inget sexuellt ihop, men är fortfarande bästa vänner. Hon kunde efter en månad på det nya boende, se och säga till mig; Nu kan jag se att den som hjälpt mig allra mest är du Nisse. Detta efter att sista tiden vi bodde ihop, grälade vi varje dag. Hon har också tillfrisknat och söker arbete och har hjälp ifrån arbetsförmedlingen, med bibehållen ersättning från F.K

Det sista sökte både jag och hon ny lägenhet, men omständigheter gjorde att en chef, som vi fick kontakt med på företaget, vi och numera jag fortfarande är hyresgäst hos, sade till mig skriv nu inte kontrakt på måndag, detta var en fredag och på torsdagen därefter skrev min dåvarande sambo kontrakt på en ny lägenhet i ett annat område.

När vi flyttade samman, så var mitt ställningstagande att i vi i så fall inte skaffade barn tillsammans och det resulterade att vi skaffade hund istället. Han fick gå för barn i vårt förhållande.

Hon är friskskriven från psykiatrin och har ingen alls kontakt med dem!

Önskar både dig och min före detta sambo all lycka som ni kan få!
Kram
Nisse

Vad härligt med ett barn. Grattis! Jag har två barn själv.

Går du på öppna förskolan eller kyrkans barntimmar? Det är bra att träffa andra föräldrar med små barn så man har någon att prata med. Om du hittar rollen som mamma kanske det är lättare att hitta nästa roll när du redan har en roll som du är trygg i.

[align=center]Till Nissegosse!
När jag var tvångsinlagd på psyket blev jag ihop med en vårdare som arbetade där. Vi blev ihop efter det att jag blev utskriven och var tillsammans i några år. Under dessa år vi var ihop fick jag veta att hon ständigt var otrogen. Det kunde bara sluta illa. Vi kunde i alla fall inte sedan vara vänner utan vi skildes som fiender… . Det var det – jag vill inte tänka mer på det.[/align]

Härligt att du tillfrisknat och kunnat sluta med Zeldox. Slutade du med Zeldoxen tvärt eller trappade du ner dosen? Det är nog bra att du har barn och sambo för det är nog lättare då att hitta sin roll än vad det är om man är helt ensam. Du får väl ständig socialträning. Förmodligen kommer dina problem minska när du börjar jobba. Du kanske kan rådfråga Arbetsförmedlingen om vilka jobb du bör satsa på för det är nog klokt att satsa på något där det finns gott om jobb.

Det är min NYA sambo och jag som har barnet tillsammans!
Startat ett helt nytt liv här uppe!

Jag slutade tvärt med zeldox -- inget jag råder andra att göra men jag gjorde det, bara tvärt just för att jag ville inte skada barnet i magen...

Jag går på öppna förskola som finns på samma ställe där MVC och BVC är. Och ja det är toppen!
För det är kul att se Albin så himla glad bland alla barn och det är enkelt att umgås med andra föräldrar också just för att det är barnen som är i fokus kring allt..

tack!!!