Man kan kanske likna vårdens reaktioner så här:
En dag då jag är ute och går på en vinterpromenad, får jag för mig att gå över en is.
Så, ute på isen, brakar den plötsligt, och jag hamnar i vattnet. Det är, förstås, iskallt!
Jag ringer i min mobil, som fortfarande fungerar, och säger till vården att komma snarast möjligt, för det är kallt i vattnet, och jag vet inte hur länge jag orkar hålla mig igång.
De svarar då, att; javisst, de ska komma så fort de kan. Men de håller på att kolla i mina journaler, på vilket sätt jag bäst behöver hjälp.
Jag svarar då att de kan väl sända någon med ett rep, som kan dra upp mig. Eller åtminstone hålla mig uppe över iskanten.
De svarar att de ska fundera på saken, men de måste först vara säker på att de skickar rätt person, med rätt utbildning, rätt erfarenhet och rätt redskap.
Jag ser då en man, långt borta, som kommer gående med en livboj. Jag ropar på honom. Så ringer jag upp vården igen, och berättar att jag har tagit kontakt med en man som har en livboj, som jag kanske kan låna, tills vården kommer med hjälp.
De svarar då från vården; att man vet ju inte vem mannen är och vilka syften han har. Han kanske bara vill tjäna pengar? Och hur vet man vad livbojen är gjord av? Den kanske innehåller farliga ämnen, som på lång sikt är cancerframkallande?
Vården avråder mig från att be om hjälp från mannen med livbojen. Tills de är färdiga med mina journaler, tillverkat ett rep som verkar lämpligt för min person, vikt, bakgrundshistoria och möjligheter till att kanske själv komma upp ur isvaken.
Tills dess tycker de att jag ska försöka hålla mig flytande, utan att be främmande människor om hjälp.
Där emot så har de hört talas om en metod, där man kan hålla kroppen stilla, andas långsamt och räkna andetagen, från det första som man räknar som ett, det andra som man räknar som två. Och så vidare, upp till det tionde andetaget, som man räknar som tio.
Denna metod, säger de, har använts sedan länge, och den har givit gott resultat, så att människor som legat i isvakar, har kunnat hålla sig vid liv. Och, tänk, vissa av dem har till och med sagt ifrån att de inte behöver någon hjälp! Då de har lärt sig att anpassa sig till livet i isvaken. Och till och med skaffat sig ett arbete där, funnit en partner, som nu väntar barn. Som också de, kommer att lära sig att trivas i isvaken. De ska till och med ställa sig i kö, så att barnen också kan få var sin egen isvak, där de kan fortsätta en liv som de trivs med och finner meningsfullt.
Och tiden går...
Jag börjar tröttna och uppleva uppgivenhet. Detta meddelar jag vården, som ger mig en tid, då de kan ställa frågor, och undersöka hur pass allvarlig min situation i isvaken egentligen är.
Då kommer mannen med livbojen förbi igen. Jag ropar på honom och han kommer fram till isvakens kant. Jag ber att få låna livbojen av honom. Men han svarar att livbojen är också hans livboj, så, antingen att jag hyr den av honom, eller att jag köper den av honom. Så att han kanske kan investera i en ny, bättre livboj. Eller till och med köpa två, då han har vissa kontakter inom livbojsbranscen, där han kan köpa en ny, uppdaterad och uppgraderad, livboj, till, nästan samma pris, som det han gav för den som han nu har i sin hand.
Med de pengar jag har på mitt kontokort, och med hjälp av mobiltelefonen, överför jag beloppet till mannens konto. Och får överta livbojen.
Jag ringer upp vården och meddelar detta. De ställer sig, inte oväntat, kritiska till mitt handlande och avråder från att använda livbojen, då den kan vara beroendeframkallande. Tänk om jag börjar använda den, och sen inte kan sluta? Det kan leda till många, nya och oförutsedda problem för mig i framtiden. Och de kan bara tala om att de har avrått mig från att använda livbojen som jag köpt av mannen. De avråder mig från att göra liknande affärer i framtiden, då det faktisk finns livbojar som är väl tillverkade och utprovade av experter och andra som länge arbetat med livbojens tillverkningsprocess.
Vården berättar också för mig att de har något helt nytt på gång! Man behöver inte längre en livboj, utan det ska till och med i framtiden finnas livbojar som är fästa med rep, så att kunniga från Svenska Insatsstyrkan, kan komma och dra upp människor som fastnat i isvakar. Men för att kunna utföra sådana uppdrag, behöver de en särskild utbildning, som ger en särskild kompetens och en särskild licens. Den licensen ska de kunna använda och visa upp, ifall någon myndighetsperson ifrågasätter deras initiativ till att ingripa och kanske kränka en medborgares integritet, då han har hamnat i en isvak.
Sakta märker jag något som jag aldrig har tänkt på!
Det verkar, om jag inte inbillar mig, eller om det kanske är helt tillfälligt, som om isen börjar ruttna, lossna och smälta.
Jag tar kontakt med vården och talar om att isen inte verkar vara lika fast längre, som förut. Då förklarar man från vården att de har hört liknande från andra som legat i isvakar en längre tid, och som har blivit grymt besvikna, då isen först verkat bli allt tunnare, för att sedan, plötsligt, bli inte bara lika tjock som den varit förut. Utan till och med dubbelt så tjock. Och vattnet i vaken har blivit dubbelt så kallt!
Vården förklarar att sådana upplevelser antagligen uppstår i hjärnan, då man vistats i kallt vatten, en längre tid, inte ätit riktigt god mat, inte kunnat sköta sin hygien, och inte fått tillräckligt av sömn. Då, förklarar vården, är risken stor att kroppen börjar lura hjärnan, och man tror att det är natt, när det är dag, och dag, när det är natt. Eller att det är sommar, när det är vinter, eller vinter, när det är sommar. Eller att vattnet, när det blir allt kallare, istället upplevs som varmt och skönt.
Vården hänvisar till experiment man gjort med yogis och andra som uppnått stor andlig vishet; att de kan behärska sina upplevelser, känslor och sinnesintryck så väl, att kyla, hetta, andning och balans av vätskor i kroppen, blivit helt egala. De har till och med blivit begravda levande djupt nere i jorden, och kunnat överleva där i flera år, utan varken ljus, luft, vatten, mat, näring eller avsöndring av slaggprodukter från kroppen.
Det, menar vården, är den vård som man i framtiden, också här i Sverige, hoppas kunna lära människor som drabbats av psykisk och/eller fysisk ohälsa!
Och det kommer inte att kosta samhället eller skattebetalarna en enda krona!
" title="Cool" /><!-- s8) --> 
