För grät jag mycket men inte numera. Det ska rätt mycket till. Min medicin tar bort alla känslor.
Sist jag grät var på min morbrors begravning för ca 1,5 år sen.
Men när jag slutade tvärt med Mirtazapin för 10-15 år sen, så la jag mig o storgrät för ingenting. Blev bara så deprimerad. Men sen trappade jag ner den istället o det gick bra.
Jag har perioder där jag gråter. Grät igår för en god väninna hamnade på akuten och dom gjorde ingen koll mer än stroke-testet. Hon hade svimmat, illamående (spytt) och yrsel. Blev orolig. Sedan sättet dom behandla henne på skicka hem henne utan vidare därför grät jag. Ingenting att skämmas över. Alla vi gråter nån gång och gråtit och kommer troligen gråta igen i framtiden. Det är inte svaghet att gråta det är starkt att gråta för det betyder man ger inte upp.
