klarar inte detta..orkar inte..vill inte..

är de väldigt liksom otacksamt att må dåligt trots att man fått en häst och har allting man vill ha?
klart ja inte har precis allting men har endå en underbar häst..som många hjälpte till att betala..antagligen för att dom tror ja ska må bättre?
ja vet faktiskt inte varför mamma gav mej en häst..nån baktanke måste hon la haft?

men nu e de så att ja fortfarande mår asdåligt..hästen hjälper helt klart till massor..lever ju för hästen nu..han e liksom hela mitt liv.

men sen får ja så dåligt samvete när ja säger så för då e de som om ja skiter i mamma o pappa o alla dom andra..som om dom inte betyder nåt..men de gör dom.

sen den lilla vovven som antagligen inte lever så länge till pga av hjärtat
..ja kommer inte klara av o fortsätta när hon dör..hur ska man orka de? älskar den lilla vovven.

men nu eftersom ha har hästen så måste ja må bra liksom..kan inte åka in på psyket hela tiden som ja gjorde innan ja hade hästen.
måste fixa o leva varje dag..vilket har gått bra hitils men känns som om ja bara går o samlar på mej massa skit o e rädd för att allt bara ska spricka tillslut..

förut har ja mått allmänt kasst hela tiden..åkte in o ut från psyk hela tiden..skär massor..gör ja fortfarande..men inte lika mycke.
alla verkar tro att ja mår bra nu..

ja borde väl må bra nu?
har allt ja vill ha..

men min livslust e liksom helt borta..den finns inte..älskar att leva när ja e me hästen o allt e underbart när ja e ute o rider o så..men sen såfort ja lämnar stallet o så så försvinner allt..

vill inte leva men vill inte dö heller...spelar liksom ingen roll..bryr mej inte..
o de känns som om ja sviker allt o alla..framför allt min mamma o hästen..mamma lägger ner så mycke tid på mej o hästen..fast hon vet ju att ja har mycke problem men inte att ja mår såhär..

går hos psykolog..men vet inte va ja ska säga..så svårt o prata..men börjar väl bli lite bättre me de men kommer dröja innan ja klarar av o bara sitta o prata sådär om problem o så.

sen är ja väldigt rädd för va som kommer hända när lilla vovven dör..rädd att jainte kommer klara de..men måste ju göra de..men fattar inte hur..har gått o tänkt på detta i över 1 år nu..ångrar nästan att vi köpte henne men hatar när ja tänker så för hon har hjälpt mej mycke..o blir så svårt när hon inte finns mer..

blev långt o så..förväntar mej inga svar..va bara tvungen o skriva av mej
lite...

att ha ett normalt liv o flytta o liksom ha ett liv som alla andra e så långt bort så de finns inte..fattar inte hur de ska funka nånting.

önskar bara nån råkar köra på mej eller nåt så ja dör nångång..men e så otacksamt mot alla...dessutom älskar ja min häst..vill ju leva när ja tänker på den.

äsch..så rörigt..

Hästen har ju gett dig livslust ju.
Baktanken kanske var det?
Nästa så jag tycker du borde flytta ut i stallet. Bara du mår bra så...


Och sen måste man ju försöka att ta ansvar och inte bara krisa kaos när det känns jobbigt.

Vad är det du samlar på dig som kommer spricka?

Låter verkligen som ett plågsamt kaos. Vet inte om jag eller ngn sagt något om det här förut, men kan du inte be psykologen om ett schema där du mer specifikt kryssar i vilket slags dåligtmående som dominerar fm, em, kväll t ex. Ångest, depressivitet, destruktiva tankar, energilöshet mm. Mår man tillräckligt dåligt kan det bli så kaosartat att vare sig man själv kan reda ut hur man mår, annat än dåligt. Och det blir också svårt för de som ska hjälpa dig att få något grepp om vad de ska göra. Sen hoppas jag att du inte får för mycket skuldkänslor och så för att hästen mm inte i sig tar bort smärtan. Förstår skuldkänslorna, men du är ingen otacksam person alls! Du mår dåligt bara. Och hästen hjälper fast det inte löser alla problem.
Sköt om dig! Kram/SylviaP

hästen gör att ja lever vidare..men känns endå som om de inte spelar nån roll om ja inte lever..

alla mina vänner har asbra liv..dom börjar glömma mej..så håller på o förlorar dom också..eller har väl förlorat dom..inte hört av nån på flera veckor..och ja ja har skickat sms o så..
pratar inte me nån längre..verkar inte som om nån bryr sej..fast förstår folk..ja e liksom hopplöst fall..inte blivit nån förändring på hur många år som helst..så förstår om folk tröttnar på mej..fast ja har inte pratat problem me dom endå på länge just för att dom inte ska tröttna..men verkar dom ha gjort endå.

e bara värdelös..

mitt liv blir värre för varje år..är liksom försent att fixa de nu..e för gammal för att få ett bra liv..får ingen hjälp endå när man e såhär gammal.

hade väldigt tur att min gamla psykolog helt plötsligt ringer upp och frågar om ja vill komma...men de går ju enbart ut på att ja ska kunna prata o så...för pratar man inte kan man ju inte lösa några problem.

men har ett bra liv endå..så borde inte klaga..

Du kanske har fått en depression? Det finns på Internet ett självtest där man kan mäta hur deprimerad man är gratis.
www.deprimerad.net/allm/testa/madrs.htm
Depressioner går oftast att behandla med antidepressiva läkemedel. Det är också bra att motionera mycket och regelbundet om man är deprimerad. Hoppas att du mår bättre snart.

äter redan antidepp...gjort i 5 år nu.
men de funkar inte så bra..märker ingen skillnad av nånting..lite kanske de hjälper..men inte mycke..tror ja inte..vet inte..