Ett liv bortkastat

Det går bra för syrrans äldsta barn, hon pluggar och har nytt jobb. Syrran la upp om det på Facebook. Det liksom högg till i magen när jag läste det. Inte för att jag var missunnsam, utan för att det påminde mig om vilket misslyckande jag är.

Vissa här har levt helt normala liv innan psykosen slog till. Jag levde med "a mask of sanity", har varit sjuk hela livet, men skola och arbete höll mig på banan.

Jag har mig själv att skylla, men jag hade önskat att mamma varit på mig om att skaffa utbildning. Jag bara flöt med, gjorde vad jag var tvungen att göra, sedan var det inte mer med det.

Om ni bara visste vilken gigant jag är. Trots det sitter man här utslagen och exkluderad. Jag har kastat bort mitt liv och det ger mig ångest.

Jag lever med vetskapen om mitt misslyckande, det är därför jag har ständig ångest. Vad får du ångest av?

Tror inte att du skulle ha kunnat påverkat det, så att du hade fått ett normalt liv. Utbildning hade inte hjälpt att stå emot sjukdomen. Det är inget som du behöver anklaga dig själv för, Fantasio.

Jag blir så ledsen, jag är inte förståndshandikappad. Jag hade kanske inte lyckats bli läkare, men ett skapligt avancerat jobb hade jag nog fixat. Geta, hur kom det sig att du hamnade inom vården? Tog du första bästa jobb eller vad det något du ville?

I mitten av 1960-talet läste min mamma en artikel i ICA-kuriren om yrket arbetsterapeut. Då var det ett konstnärligt yrke. Jag ansågs för att vara konstnärlig. Min mamma tyckte att det yrket skulle passa mig. Men jag behövde först ha praktik. Jag praktiserade bland utvecklingsstörda barn och sedan gick jag sjukvårdsbiträdeskurs. Sedan sökte jag till arbetsterapeututbildningen och konstigt nog kom jag in. Det fanns bara en utbildning i Sverige då. På den vägen blev det. Utbildningen var 3 år. Det var inget problem att få jobb efteråt.

Jag har levt enlit dom tre v ;na villa ,volvo o vovve, några år. Saknar det inte. Nu har jag ett helt okey liv. Man får vara som man är när man inte blev som man skulle.

Geta skrev: I mitten av 1960-talet läste min mamma en artikel i ICA-kuriren om yrket arbetsterapeut. Då var det ett konstnärligt yrke. Jag ansågs för att vara konstnärlig. Min mamma tyckte att det yrket skulle passa mig. Men jag behövde först ha praktik. Jag praktiserade bland utvecklingsstörda barn och sedan gick jag sjukvårdsbiträdeskurs. Sedan sökte jag till arbetsterapeututbildningen och konstigt nog kom jag in. Det fanns bara en utbildning i Sverige då. På den vägen blev det. Utbildningen var 3 år. Det var inget problem att få jobb efteråt.

Jeg burde gitt opp da jeg var langt yngre. Det var en bedre og mer redelig tid da barn som meg ble tatt fra foreldrene og plassert på institusjon livet ut.