Ikväll nåddes jag av den sorgliga nyheten att en vän till mig gått bort. Det var väntat men beskedet väcker ändå smärta och sorg.
radda minnen sköljer igenom huvudet och det känns ofattbart att denna människa inte längre finns kvar .
.
Han blev 54 år. Vilket slöseri. En ung man som borde stått på topp i livet. Men sjukdomen ville något annat och tog långsamt död på honom.
Så länge vi är barn, tonåringar och unga vuxna är livet oändligt. Visserligen gick min mormor bort när jag var 17 år men döden fanns ändå inte som en realitet.
När jag blivit 24 slog vissheten ner som en bomb. Jag skulle dö en dag! Paniken grep tag i mig och jag gick in i en grå dimma av renodlad dödsångest. Året efter insjuknade jag i psykos. Min vän som alltså dog igår, brukade säga att det är vissheten om livets ändlighet som gör oss vansinniga. De flesta hamnar i en någorlunda acceptans över livets villkor men är man lite skör fungerar det inte.
Beklagar verkligen Cosmos! Att mista en god vän är svårt! Men alla möter vi döden. Svårt, men det är sanningen. Det vet du redan! Hoppas du mår bättre snart! Styrkekramar!
