En berättelse om det som varit, som är och vad som ska bli

  • Mammas son
  • Mammas son Profilbild Författare till inlägg
  • Offline
  • Guldmedlem
  • Guldmedlem
Mer
09 aug 2007 22:59 #85159 av Mammas son
Jag kom till ett område i staden här i morse. Började min lilla rundgång klockan 10. Gick först till huvudingången. Hade förändrats väldigt mycket. Såg inte alls ut som förut. Apoteket var ändå i sin gamla lokal. Och i samma gamla hörn stod hyllorna med smärtstillande tabletter. Kände på förpackningarna. Kände också paniken. Jag hade ju stått där för ett antal år sedan, och köpt så stora mängder att någon muttrade att jag borde skaffa klippkort. Köper den tabletten som jag tog mest av, bara för att ha. Kanske kommer den till användning någon gång? Jag hoppas inte det, men jag vill ändå ha den hemma som en säkerhet. Som jag alltid hade förut.

Gick ut från apoteket, närmade mig väktarnas kontor. Kände igen några av personerna. De som sprungit till min avdelning, för att hjälpa till. Gick vidare. Fiket. Inte alls samma sunkiga fik där jag troligtvis spenderat veckor av mitt liv i. Nu var det modernt. Förut var väl kaffe och kanelsnäcka det som erbjöds. Jag köpte också här någonting. Jag köpte det som jag alltid köpt förut. Köpte en Ramlösa Citron i en halvliters flaska, bara för att jag förbjudits att köpa burkar.

Stoppar det i min väska. Jag måste gå in i toaletterna med. Där jag panikslagen suttit efter att ha rymt. Jag tog en mugg. Samma modell som på den tiden. Fast handfatet var visserligen nytt.

Jag hade nu tänkt att gå till kiosken utanför sjukhusentrén men mina ben bär mig upp för trapporna. Åker hissen upp till våning 6. Intensivvårdsavdelningen. Avdelningen är låst står det på dörren, så jag kommer inte in. Orkar inte plinga på bara för sakens skull. Går med trapporna upp till plan 7. Medicinsk akutvårdsavdelning (MAVA). Jag går in, och känner samma lukter som då. Samma sterila doft. Tar en broschyr som jag hittar och stoppar i min väska. För att inte verka virrig så går jag ut från avdelningen och tar hissen till kulverten. Jag går flera varv runt hela den långa kulverten. Det som ofta fick vara promenadsträcka, när jag inte tilläts att gå ut. Kommer till ingång 19. Vill inte gå in. Det bästa (eller sämsta) kommer sist. Inte heller vill jag upp i hus 17. Jag går till huvudbyggnaden och tar den välkända hissen upp till biblioteket. Det var riktigt länge sedan jag var där. Jag kände igen bibliotekariernas leende ansikte. En speciell tittade lite extra på mig. Fast hon mindes givetvis inte. Hon hade ju haft så många andra. Datorn. Dator nummer 3, var paxad för mig. Stolen hade bytts ut sedan sist men inte själva skärmen. Lyfter tangentbordet och ser det jag lämnat kvar efter mig. För snart 4 år sedan. Jag har ristat in mitt namn med ett vasst föremål som jag hade stulit av någon. Jag kunde le, men gjorde det inte. Jag var tvungen att låna favoritboken. Den som läst om och om igen. Liza Marklunds Sprängaren. Samma gamla pocketbok som för flera år sedan. Fast givetvis inte samma bok. Lånar boken och går.

Nu går jag till kiosken utanför sjukhuset. Nu hade den bytt namn. Och inredningen var utbytt. Men det var samma jag köpte där som vanligt. Aftonbladet, Expressen och Dagens Nyheter. Jag sneglar på rakbladen, men eftersom jag aldrig köpt några där så struntar jag i dem. Bussen som gick precis utanför var samma linjenummer som den bussen jag ett par gånger tagit för att snabbt komma iväg efter att ha sprungit iväg. Har inte tid att åka med den.

Jag börjar istället gå på den promenadvänliga vägen till barnsjukhuset. Den hyfsat nya byggnad på detta sjukhus som jag många gånger suttit vak på. Men aldrig legat i själv. Jag var nog visst för gammal för det. Går längs med det, och kommer snart till personalparkeringen. Det perfekta stället för att gömma sig efter rymning. Det tog ju flera timmar innan de hittade en.

Fortsätter norrut, och kommer till byggnad 17. Den lite fula gul/röda tegelbyggnaden. Där jag så många år troget hade haft min uniform på. Där jag sprungit i korridorerna för att komma för att hjälpa till. Kan genast placera var personalexpeditionen legat. Visserligen hade det byggts om lite grann. Men inte särskilt mycket. Går förbi avdelning A och D. Men det är inte dit jag vill. Jag vill gå trappen upp, för att komma till den för mig välkända avdelning B. Står utanför en lång stund. Man hör höga skrik från isoleringsenheten. Fast larmet är inte på. Då är nämligen blixtljusen igång. Ljudet hörs till och med utanför byggnaden. Vill gå ner till personalenheten för att stanna upp och säga hej. Ingen där som jag känner igen. Går till akutmottagningen. Pratar med mottagande sköterska, och hon ler. Hon minns mig. Trots att det var 9 år sedan. Och 40 kilo. Hon känner igen mig trots att jag har snorkeln i näsan. Den som håller mig vid liv. Hon säger att några av mina arbetskamrater sitter inne i personalrummet. Speciellt en person lyser till liv när hon ser mig. Jag var riktigt glad för att träffa henne, och hon mig. Den då ganska unga tjejen med det klämkäcka humöret. Hon som skojade om allt och inget. Hon som tryckte igång överfallslarmet för att de andra i personalen skulle motionera. Hon som tillsammans med mig målat om ett rum inne på avdelningen. För våra egna pengar. Hon behöver inte fråga någonting. Hon ser allt.

Jag är nämligen inte som förut. Jag är inte längre han uppumpade killen som gick runt i barnpsyks mörka korridorer. Inte han som satt vak åt anorektiska flickor. Inte han som försökte få barnen att äta. Jag var istället den som gick omkring i vuxenpsyks kala och överdrivet ljusa korridorer. Han som passades av skötare. Och han som själv blev övertalad att försöka äta. Jag var han som spenderat 5 år av sitt liv, för att oavbrutet vistas inlagd på olika psykiatriska avdelningar. Runt över hela Sverige. Han som ansågs så vårdkrävande att det under en period endast var en rättspsykiatriska avdelning som dög som hem.

Vi pratade jag, och hon den gamla kollegan. Fast inte som förut. Nu var det snarare att hon höll lite extra hårt i kniven som hon åt med. Och säkert passade på att rätta till överfallslarmet för att veta var det fanns. Jag kunde ju ändå börja på dåligt.

Fast det ska jag inte göra. Inte idag. Jag firar idag. Att det inte är något att fira förstår jag. Och jag skulle aldrig tyckt att det var normalt att någon annan gjort det. Men ändå så gör jag det. Jag firar min frihet. Den som jag ändå inte har. Åtminstone så att man märker något av det.

Lämnar barnpsykiatrins byggnad. Härifrån har jag tagit en broschyr, om hur föräldrar med barn som har trots ska uppmuntas. Ser den lummiga trädgården. Även där hade jag spenderat veckor av mitt liv. Vaktandes. Men aldrig vaktad. Bestämmer mig för att ta de små stigarna till garaget. Och inte den stora vägen. Känner igen vissa träd. Fast de blivit mycket större. Det var längesedan jag gick här.

Kommer till det stora komplexet. Gjort av grått tegel. Utan en endaste smula färg på. Luckan upp till taket hade lås på sig nu. Fast inte det gamla lilla låset, utan ett ordentligt hänglås. Så jag kan inte ta mig upp för att kasta sten från taket till marken. Det hade jag gjort för kanske 5 år sedan. Då hade jag stått där uppe och kastat sten på personalen som försökt få mig att klättra ner. Det var så enkelt att sätta en gren i handtaget till luckan så att ingen kunde komma upp medan jag var där. En gång fick brandkåren komma och hämta mig. Då hade jag suttit där uppe i nästan 7 timmar och ropat skällsord åt skötarna, polisen och brandkåren. Jag hamnade visserligen i isoleringen efteråt. Utan en egentlig anledning. Det var ett uppenbart straff. Jag hade ju bara varit så uttråkad att jag ville ha något att göra.

Men nu kommer jag inte upp på taket, så det får vara. Stoppar ändå i lite mynt i automaten för att få en parkeringsbiljett. Stoppar också den i väskan. På vägen ner för backen så kan man se ambulansbyggnaden. Och en bit till väster, akutintaget. Det kirurgiska. Det som jag besökt så många gånger att jag inte själv vet det. Trots att jag läst mina journaler. Om och om igen.

Om man går in på kirurgakuten så kommer man till receptionen, och har ambulansintaget vänster om det. Men jag har siktet inställt på toaletterna. Jag plockar varje gång någonting från denna toalett. Som jag använt trots att jag egentligen inte fick. Signalsladden såg väldigt lockande ut. Men det skulle varit stöld. Så jag tar en medicinburk som jag har med mig. Fyller den med tvål. Sätter på locket och stoppar i min väska. En sköterska som jag känner väldigt bra är inte inne, så jag kan inte prata med henne. Sätter mig i väntrummet ett tag. Det såg så fräscht ut. Inte de gamla stolarna, utan bänkliknande soffor med lite kuddar i. Jag känner igen många ansikten. Vissa tittar lite på mig. Men hoppas att jag inte är patient där för tillfället. Ser traumarummet. Och dem fyra sutureringsrummen. Där jag legat i timmar. I veckor. Ja månader. Jag ser att vissa bär larm. Det larmsystem som fick skaffas efter att jag börjat må väldigt dåligt och lyckats ta mig in i ett förråd där det fanns skalpeller. Går man i korridoren längst bort som går inåt sjukhuset mot huvudentrén så kommer man till en liten korridor som förbinder kirurgakuten med medicinakuten, ÖHN-akuten och ortopedakuten. För att komma in på medicinakuten krävs passerkort. Vilket inte är något som jag inte har. Jag får istället ta hissen upp en våning och komma till röntgenmottagningarna, och där även mammografi och specialisttandvården finns. Jag går i korridoren för att komma till huvudentrén. Kommer dit till slut. Går in till apoteket och köper en ask med mer tabletter. Samma sort som förut. Fast denna gång munsönderfallande. Man kan ju aldrig få nog med det.

Om man istället tar den bortersta hissen från apotekets sida så kan man ta en hiss ner en våning och komma till kulvertkorridoren som till slut leder fram till förlossningen och byggnad 19. Jag vill gå i kulverten sista biten. Det känns tryggare. Jag går i den än mer välbekanta kulverten och kommer äntligen fram till ingången. Avdelning 1A, 1C, 4, 5 och 6 och de andra ligger rakt fram medan akutmottagningen, äldrepsyk, PIVA, ätstörningsavdelningen och ECT-teamet ligger ytterligare en bit bort i kulverten. Jag vill inte in dit. Jag vill ut. Jag vill se akutentrén till akutmottagningen. Står två polisbilar där. Ja, allt är precis som vanligt. En bit bort ser man lite av barnpsyk. Fast jag ska till den lilla dungen som ligger en bit nedanför psykiatrins hus. Där vi en gång hängt upp en gunga i ett träd. Tyvärr finns den inte kvar. Jag hade gungat där ganska mycket trots allt.

Men jag firar för att jag numera slipper gunga just där. Och just bara där. Jag slipper den hemska sjukhusfrisören som av säkerhetsskäl enbart fick klippa mig med en hårtrimmer. Jag slipper isoleringsrummen. Bältessängarna. Nattsköterskan oroade röst. Jag slipper helt enkelt mig själv. Mitt förra jag. Kanske inte det förra. Men åtminstone det som är lite i det förgångna. Jag slipper åtminstone bo på sjukhus numera.

Nu har jag min lägenhet en bit bort. Jag är evigt trött på dessa återkommande sjukhusmiljöer. Som ser likadana ut vart man än är. St. Lars i Lund, S:t Sigfrids utanför Växjö, Lillhagen i Göteborg, Danderyds sjukhus i Stockholm. Ja, överallt ser det likadant ut. Åtminstone från min vy. Jag ser inte skillnader i det byggnaderna. Jag ser bara samma gamla fängelse. Där jag dag in och dag ut räknade av antalet dagar som det var till nästa länsrättsförhandling.

Jag levde den sista tiden under denna vårdperiod på PIVA. Detta är en avdelning som på 4 patientplatser har 2 bältessängar, 2 isoleringsrum, 5 skötare och 1-2 sköterskor. Där man äter på plasttallrikar, enbart får dricka varma drycker vid uppsikt av personal. Där jag varje gång efter en rymning blev visiterad. Någon gång ordinerade en överläkare en kroppsbesiktning, även av inre håligheter. Jag fick tops instucket i varje öppning som en kropp kan ha. Av en barsk doktor som jag aldrig träffat varken före eller efter detta.. För att jag skulle vara medgörlig så hade de medvetet inte låtit mig äta på hela dagen och premedicinerat mig med Cisordinol-Acutard och Iktorivil. I sådana doser som hade haft ner en häst. Med ögonen knappt synliga så blev jag fasthållen av flera vårdare medan doktorn utförde sitt jobb. Jag fick ett finger instoppat i analöppningen för att kontrollera att inget fanns insmugglar där. Trodde de att jag var någon mördare som smugglade in droger? Nej, jag brukade smuggla in rakblad och glas så fort det gavs möjlighet. Sen så sprang jag ifrån mitt vak och gjorde mig själv illa.’

Men även det hade varit en tid som varit. En tid som inte finns idag. Fat innan jag lämnar byggnad 19 så beger jag mig upp till våningen där PIVA finns. Jag knackar lite löst på dörren. Fast det är givetvis ingen som hör mig då det är 2 slussar för att komma in på avdelningen. Alltså förutom denna dörr, ytterligare 2 till. Allt för att det ska vara så säkert som möjligt.

Jag gick med min väska till den lilla parken nära sjukhuset där jag suttit på samma dag för 3 år sedan. Jag plockade en filt av samma modell. Lade den vid samma träd. Plockade fram allt det jag haft då. Fast lite till denna gång, för att ha lite. Med samma dödsångest plockade jag fram rakbladen. Tabletterna. Ramlösan. Boken. Tidningarna. Jag hade då för 3 år sedan först druckit en klunk av vattnet, tagit alla tabletter från alla förpackningar och sköljt ned det med vattnet. Lite försiktigt, och lätt illamående börjat bläddra i tidningarna. När jag börjat må ännu mer illa så hade jag börjat läsa ur boken. Jag gav det högst 20 minuter. Sedan började jag må illa på riktigt. För att markera slutet, ville jag också dö värdigt. Inte indränkt i mina egna spyor. Så jag satte rakbladet mot min högra arm och drog till. På båda benen, på magen och så på den vänstra underarmen. Inga jättesår som det brukade bli ibland, men ändå tillräckligt för att det började blöda ordentligt.

Jag var så besviken då, för 3 år sedan.

Lika besviken är jag idag. 3 år senare.

För den vanvården jag utsattes för. Under hela 5 år.

Så jag ville få ett slut på det. Dagen då min tvångsvård avskrivits, och jag åter hade blivit en fri man.

Ville jag få ett slut på det idag också? Ja. Det ville jag. Så jag gjorde då här:

Jag plockade ut tabletterna. Höll de i handen. Jag öppnade Ramlösan. Tog en ordentlig klunk. Förde näven med tabletter till munnen, och väntade. Sekunderna segade sig fram. Men denna gång stoppade jag inte de i munnen utan kastade de ut så långt jag orkade runt i hela parken. Utan att röra mig. Tog fram rakbladet som jag hade. Höll det mot min höger arm, som det första snittet jag gjort för 3 år sedan i parken. Jag väntade återigen. Skulle det bli dödliga snitt denna gång? Tablettintoxer är jag lite trött på. Att kräkas så mycket att det inte finns något stopp för det. Ja, jag tryckte ner rakbladet in under huden. Jag väntade och såg på om min destruktiva sida skulle dra till. Fast det gjorde jag inte. Istället täljde jag på trädet jag satt vid. Gjorde exakt lika många snitt som jag gjort på min kropp. Jag ville att trädet skulle blöda. Precis som jag hade gjort.

Denna gång kunde jag lämna parken utan en ambulans. Någon såg mig den dagen för 3 år sedan. Fast det är ju klart. Det fanns en hel del förbipasserande, mitt på blanka dan i tättbebyggt område. Så någon såg vad jag gjort och larmade. Vad var det egentligen jag hade tänkt på? Att ta självmord i en park nära sjukhuset. I ren desperation.

Plockade upp mina saker. Lade alltihop i väskan, och slängde det i en papperskorg. Det VAR jag. Det ÄR inte jag. Trots att samma sjukdomstillstånd råder nu, så har jag mognat. Jag vill längre inte vara den ökända psykpatienten. Inte den magra mannen med anorexi. Inte han med ränder över hela kroppen. Jag vill bli fri från mina bältesremmar. De som håller mig kvar i sjukdomen. Jag måste forcera de. Trots att det inte är möjligt. Man kan inte spräcka bältet. Men jag måste kunna. För att slippa vara den som jag är. Och har varit i många år nu. Jag vill bli frisk. Jag inte bara vill, jag MÅSTE. Jag vill inte längre vara fast i psykiatrins bojor.




Undrar ni kanske vad det var som gjorde att jag på ett så brutalt sätt försökte ha ihjäl mig i den parken, idag exakt för 3 år sedan?

Jag hade blivit vårdad inom psykiatrins regi under hela 5 år. Det sista året hade jag haft skärpt extravak, och fick inte släppas ur sikte. Efter ett otal händelser på olika sjukhus så bestämdes det att jag till slut var för sjuk för alla sjukhus, och jag flyttades till detta sjukhus. I den staden där jag idag bor. Under som 5 åren (och då bara under det tillfället, inte andra vårdperioder efter det) hade jag legat i bälte nästan 1000 gånger och varit isolerad drygt 15 gånger. Jag tvångsmedicinerades så många gånger att jag inte kan utläsa det ur min journal. Jag ansågs så pass vårdkrävande att jag fick vårdas bland allvarligt kriminella personer. Min ätstörning, borderline och mina utagerande tendenser ansågs så svåra.

En natt, natten mellan söndag och måndag den 9 augusti (klockan 00,55 om man vågar lita till journalen) började jag slåss. Inte som vanligt för att skada mig, utan jag slogs i ren dödsångest. Jag var övertygad om att någon var ute efter mig. Larmet sattes på. Personal från alla vårdavdelningar kom för att hjälpa till. Det räckte inte. De fick inte stopp på mig. Storlarmet fick då sättas igång så att barnpsyk, väktare och polis fick komma. När de varit tillräckligt många för att våga sig in i den del av avdelningen där jag var så övermannande de mig. Lade mig i bältesrum 2. Det närmast nödutgången. Jourläkaren ordinerade 6 mg Iktorivil, 400 mg Cisordinol-Acutard och 600 mg Cisordinol Depot. Ganska massiva doser. Jag lugnade mig, mycket. Jag blev ju så drogad. Efter en till injektion med 4 mg Iktorivil och 20 mg Zyprexa så somnade jag. Jag fördes ut ur bältesrummet klockan 05,30, halvt nerdrogad med ändå gåendes till mitt rum. Direkt efter morgonrapporten och ronden så väcktes jag genom att en hink iskallt vatten hälldes över mig.

Jag som varit så van vid alla dessa mediciner gick upp. Jag kunde visserligen tänka mig vad det skulle pratas om. Natten. Den panikslagna. Den nästan psykotiska.

Läkaren sade först och främst att jag skulle få 200 mg Cisordinol Depot till, och att jag sedan skulle packa mina tillhörigheter och försvinna från avdelningen. Jag fick en väska som tillhörde en av skötarna. En väska från Nike. Jag packade mina saker, och gick ut. Utan någon som helst fråga om hur jag mådde släpptes jag ut. Rakt ut från psykintensiven till samhället.

Läkarna var tämligen säkra att jag skulle dö oavsett om jag var på sjukhuset eller inte. Palliativ psykiatrisk vård sade han något om. Antingen skulle min ätstörning, eller mitt självskadebeteende ha ihjäl mig. Och då är det bäst om jag inte dör på avdelningen. Så resonerades det.

Och visst. Jag blev glad. Men också livrädd. Vad hade jag ute i samhället? Jag bodde ju på sjukhuset. På avdelningen för särskild vårdkrävande patienter. Min mamma hade skött om min lägenhet, så jag kom dit och packade ihop pengar, väskan från Nike, filten, rakblad. Sedan så gick jag till sjukhuset. Gick in på apoteket. Köpte piller. Köpte Ramlösa Citron i en halvliters flaska. Lånade Sprängaren på sjukhusbiblioteket. Gick ut till kiosken och köpte Aftonbladet, Expressen och Dagens Nyheter. Gick sedan en promenad runt sjukhuset. In på apoteket för att köpa ännu mera piller. Sedan så gick jag direkt till parken. Och så hände det. Den händelsen som förstörde min lyckligaste dag. Dagen då jag fick av min boja från den psykiatriska vården.




Jag har sedan dess fortsatt att skada mig. Ofta, mycket, hänsynslöst. Jag har ofta varit tillbaka på samma avdelning. Jag har gått upp i vikt, jämfört med när jag låg inlagd men räknas fortfarande som svårt ätstörd.

För inte så många dagar sedan så slutade jag att äta. Senare även att dricka. Är idag dagvårdspatient på en psykiatrisk avdelning på sjukhuset. Jag får kräkreflexer av att bara ha vatten i munnen. Men jag gjorde ändå något idag som jag aldrig tidigare gjort. Jag drack frivilligt av min Ramlösa Citron. En hel klunk. För mig är det ett enormt framsteg. Jag skadade mig inte i parken. Jag tog inga tabletter trots att jag hade en näve av dem. JAG VILLE INTE.

Jag vill numera bli frisk. Kanske kommer jag att få återvända till parken nästa år. Samma datum. Fast med nya traditioner. Kanske för att ha en picknick? Och på det sättet fira att jag blivit utsläppt. Inte fira genom att dö. Jag ville det då. Men jag vill inte det längre.

Kanske är det just denna dag som trollbinder mig? För just 3 år sedan blev jag utsläppt ur sjukhuset. I mitt liv, där så mycket varit sjukt var det en vinst. På sjukhuset längtade jag efter den dag då jag skulle få ta livet av mig. Och det försökte jag göra samma dag som jag blev utskriven.

Då hade jag döden som mål. Nu har jag livet som mål istället. Jag får dock nöja mig med det lilla. Jag kan ju inte hoppas på att bli frisk med en gång. Maten är det primära. Jag måste få ordning på det. Kanske börja träna som jag gjorde så intensivt förut?

När jag kommit tillbaka till avdelningen för att få lunch (visserligen 2 timmar sen) så undrade sköterskan var jag varit. Jag sa att jag hade varit ute och jagat livet. Hon fick ett leende på läpparna och sa: ”Bra, men bara det inte upprepas”




Om det är någon av er som läst er igenom hela min text så är det att gratulera. Den är lång. Mycket lång. Fast för mig också mycket viktig. Detta är mitt sätt att få ut min historia. Kanske ett sätt att sätta punkt för det som varit.

För trots att jag varken kan glömma eller förlåta så kan jag åtminstone gå vidare.

(Jag vill i förhand ursäkta mig för mindre faktafel, och detaljfel. Det blir mycket som skall skrivas, och därmed riskerar att glömmas.)

Be Logga in eller Skapa ett konto ansluta till konversationen.

Mer
09 aug 2007 23:42 #85161 av tanne
Har läst hela din text och du är stark,myckét stark. gissa vd jag gjorde när jag gick in på toaletten,jo jag sniffade i mig nagelllack som jag köpt för 20 kronor,,det varar inte länge..men det ger något för stunden...det var mitt sätt att fly,men så gör jag inte längre..jag äter neuroleptika och natt medicin som alla andra.. och jag motionerar,,och det ger susen.kram på dig

Be Logga in eller Skapa ett konto ansluta till konversationen.

  • vnv
  • vnv Profilbild
  • Besökare
  • Besökare
09 aug 2007 23:55 #85162 av vnv
Mammas son!
Det var den starkaste texten jag läst på mycket mycket länge.....
Kanske någonsin.
Är helt mållös vet inte riktigt vad jag skall säga......
Du har en oerhörd styrka inom dig. Du skriver jättebra!!

Mina problem med tablettintoxer och flera inläggningar på nästan alla avdelningar på ST:Lars i Lund i några veckor/dagar i taget per gång (senat jan/feb 2006) ter sig ganska harmlöst i förhållande till ditt tidigare liv....

Har en undran, kan du ha påverkats negativt genom att själv jobbat på barnpsyk och dessutom vaktat anorektiska flickor ??
Vem vet.....
Min förra KP inom psykiatrin har själv jobbat många år inom slutenvården innan han gick över till öppenvården. Han har själv blivit rejält psykiskt sjuk flera gånger med inläggningar som följd.....
Märkligt tycker jag, eller kanske ändå inte.....

Hur som helst TACK för att du delgav din text till oss här på Viska!!
Jag är fortfarande mållös...

Hoppas du kommer tillräta med intag av mat och dryck!

Allt gott från vnv (man på snart 35 år)

Be Logga in eller Skapa ett konto ansluta till konversationen.

Mer
10 aug 2007 00:05 #85165 av Geta
Hade du ätstörningar innan du började arbeta med ungdomar med ätstörningar?
Annars låter det otroligt att drabbas av samma.
Är det miljöpåverkan?

Be Logga in eller Skapa ett konto ansluta till konversationen.

Mer
10 aug 2007 00:24 #85167 av mopa
Har läst alltihop, kunde inte sluta. Du skriver väldit bra.

Be Logga in eller Skapa ett konto ansluta till konversationen.

Mer
10 aug 2007 10:20 #85175 av Inwatto
Tack för en lång och gripande text. Det som slår mig är att du fortfarande rör dig i sjukhusmiljö även om det är i det "offentliga rummet". Så har jag också gjort. Bojorna som håller dig fjättrad till vården är hårda. Hoppas du kan släppa dem så småningom!

Prata inte med hat i munnen!

Be Logga in eller Skapa ett konto ansluta till konversationen.

  • Mammas son
  • Mammas son Profilbild Författare till inlägg
  • Offline
  • Guldmedlem
  • Guldmedlem
Mer
10 aug 2007 10:54 #85179 av Mammas son
vnv,
Alla som anses "psykiskt sjuka" är sjuka på olika sätt. Vissa blir inlagda, andra inte. Vissa blir hemskickade, andra inlåsta på obegränsad tid. Jag tror inte alls att det har att göra med vem som är sjukare, eller mindre sjuk. Det beror på vad man får för vård. Och har man varit kvar inom psykiatrin så länge, så ser folk en som väldigt sjuk. Fast jag är helt övertygad om att det finns andra som mått ännu sämre än mig som knappt har varit inlagda.


Angående ätstörningarna (svar till både Geta och vnv). Jag hade även i tidiga år (typ 16-17 år) stora tvång kring maten. Passade mig för vad jag åt, unnade mig knappt något och tränade intensivt. Fast det var inte så stark att det skulle klassas som en ätstörning. Det var när jag började må dåligt som jag slutade träna, slutade med allt proteinpulver men fortsatte att äta lika lite som jag ätit tidigare (fast då hade jag fått i mig mycket näring genom proteinpulvret). Så jag började gå ner i vikt. Passade mig ännu mer för vad jag åt när jag då hade slutat träna. Började efter en tid äta ännu mindre. Små babysteg mot det sjuka. Till slut när jag blev inlagd så började jag äta ännu mindre. Först och främst genom att jag hatade matens smak, och för att ingen kontrollerade mig. Hade då ännu inte någon diagnos gällande maten. Kom efter ett tag, efter en lång bältesläggning då jag slutade äta på "riktigt". Till slut märkte personalen att jag inget åt och det var då det började uppdagas.

Jag tror inte att det har så mycket att göra med att jag jobbade på barnpsyks slutenvård. Jag var ju ganska "besatt" angående det med kalorier, kolhydrater, fett och träning redan innan (fast det då inte varit sjukt). Egentligen är jag en stark motståndade till att ge sig själv diagnoser, men jag har en liten känsla att jag redan då hade det som numera kallas "ortorexi" (besatthet av sund mat och träning. Men där man fortfarande äter, inte svälter sig). Det är ju inte någon diagnos i sig, men ett tillstånd som man först nu på senare år börjat prata om.

Inwatto,
Jag rör mig då och då i sjukhusmiljöer. Jag behöver ju fortfarande både psykiatrisk och medicinsk vård emellanåt. Fast ibland, när jag inte mår dåligt så brukar jag bege mig till sjukhusområdet. Det har ju ändå varit ett så stort inslag i mitt liv. Jag brukar ibland gå till olika delar för att minnas. Fast det var första gången i hela mitt liv då jag "upplevt" så mycket av sjukhusets miljöer på så kort tid. Ibland kan jag få ett "sug" att gå till t ex dungen utanför vuxenpsyk, eller till huvudentrén eller så. Fast då går jag bara dit, andas ett djupt andetag och går hem igen. Det räcker oftast.

Fast igår så ville jag uppleva det som plågat mig i så många år nu. Jag ville på ett liknande sätt avsluta det. Fast denna gång inte livet, utan dom smärtsamma minnena efter vården som jag fått. Som jag skrev i texten: "Jag varken kan glömma eller förlåta men jag kan åtminstone gå vidare."

Be Logga in eller Skapa ett konto ansluta till konversationen.

  • Jocke
  • Jocke Profilbild
  • Offline
  • Jubelhedersmedlem
  • Jubelhedersmedlem
  • raka spåret är enklare än kringelikrokar!
Mer
10 aug 2007 16:15 #85197 av Jocke
Ja, jag förstår att du har varit nästan friskt en gång! Du har levt på en hög omvårdnadsnivå! Och du har fått en motivation till att göra upp med ditt gamla liv. Du har en vanlig prosastil, som är berättande med detaljer som man normalt inte lägger märke till.

Känner igen resonemanget som en psykiskt sjuk människa tänker, ett rop på hjälp, det meningslösa tuggandet på att försvara sig mot inträktare. Det var tydliga signaler på att du värnade ditt liv mer än ngt annat.

En som har gett upp, dricker alkohol med medicin, det är kanske inte så bra att säga det? Eftersom det kan finnas några här som har gett upp? Men till dem vill jag bara säga, det löns inte knussla med livet. Om man ska göra livet omständligt, så är det rop på hjälp, men för dem som har bestämt sig, dem tar tåget(stackars lokförare, och så fegt!).

Men kan du skriva om dina känslor, vad gäller livet som rör sig kring din vardag, i andra jaget eller ur en främmandes synvikel, så tror jag det blir starkare? Mvh Jocke.

Vars är världen på väg?

Be Logga in eller Skapa ett konto ansluta till konversationen.

Sidan laddades på: 0.260 sekunder