Att frigöra sig från en religiös uppväxt

Hej. Jag fick idén till den här tråden av lite andra inlägg jag läste här. Jag skulle vilja dela med mig lite av några erfarenheter jag har haft, och kanske få höra om det finns andra med liknande erfarenheter.

Det är så att jag är uppväxt med en specifik form av kristen fundamentalism eller bokstavstro på bibeln. Jag läste själv bibeln väldigt intensivt när jag var tonåring, men av olika skäl så bestämde jag mig för att lämna den kristna frikyrkan jag hade växt upp med när jag var 19 år. Vid den tiden hade jag ännu inte haft några insjuknanden i psykos, det var något som skulle komma senare i livet.

Så gick åren, och jag försökte komma till rätta med vuxenlivet på olika sätt, vad gäller arbete och studier och allt sådant. Efter att ha tillbringat några år med att läsa upp mina gymnasiebetyg på komvux, började jag så till slut på universitet samma år som jag skulle fylla 26. Det råkade vara så att jag skulle läsa religionsvetenskap.

Till en början trivdes jag väldigt bra, jag har alltid varit intresserad av olika religioner, och jag upplevde samtidigt att universitetsstudierna gav mig de redskap jag behövde för att få distans till min religiösa uppväxt. Det var något som ingav mig både glädje och frihetskänsla. Några av de saker jag trivdes mindre bra med, var att jag som religionsstudent förväntades delta i kristna diskussionsgrupper, vilket jag inte alls var bekväm med; samt att en del av mina kurskamrater insisterade på att jag måste "fördjupa min gudsrelation". (När jag svarade att jag redan funnit min gudsrelation i de grekiska myterna om Persefone, tyckte de att jag var konstig).

Sen inträffade det - i samband med min 26-årsdag gick jag in i min första psykos och blev inlagd på psyket. På psyket bestämde de att studierna i religionsvetenskap inte var bra för mig och att jag måste lämna universitetet och flytta tillbaka till min hemstad. När jag väl åter var hemma i min hemstad igen, blev jag tilldelad en bokstavstroende kristen psykiatrisjuksköterska som försökte övertala mig att återgå till kristendomen. Eftersom jag själv saknade universitetslivet med den intellektuella stimulansen och friheten jag trots allt hade upplevt där innan jag blev sjuk, så försökte jag gång på gång leda in samtalet på sådana ämnen som jag upplevde gjorde mig glad - religionshistoriska teorier etc. Men det ville givetvis min samtalskontakt på psykiatrin inte höra talas om; hon kunde inte ens förstå hur man kunde bli glad av sådant som fick en att tvivla på bibeln.

Inte blev det bättre av att en av mina kristna vänner från tonårstiden bjöd hem mig till sin familj. Hennes man talade om för mig att min psykos var guds straff för att jag hade försökt läsa religionsvetenskap, och att enda vägen till hälsa gick genom att bekänna mina synder, be gud om förlåtelse och naturligtvis gå med i deras sekt. När jag sa nej till det, fick jag en lång utskällning. (Min kristna psykiatrisjuksköterska var snällare på det sättet, för hon skällde åtminstone aldrig ut för mig för min inställning. Däremot fick hon mig att gå ner på knä och försökte få mig att säga efter henne, att jag nu tog emot Jesus som min frälsare. Hon började gråta när jag vägrade säga det).

Jag ber om ursäkt om detta inlägg blev alldeles för långt, men detta är alltså min religiösa bakgrund i ett nötskal. Är det någon som känner igen sig? Även ni som inte känner igen er, är välkomna att dela med er av era egna erfarenheter om ni skulle vilja det.

Jag har ingen religiös uppväxt, men läser dina tankar med intresse. Hur gammal är du nu, kom du tillbaka till studierna på något vis. Låter galet med att tvinga på dig kristen tro i psykiatrin.

MaxMin: Tack för ditt svar. Nu är jag 38 år, ska fylla 39 senare detta år. Jag har försökt komma tillbaka till universitetsstudierna flera gånger, men det har tyvärr inte fungerat så bra av flera olika anledningar, så jag bedriver mest självstudier numera. Vad gäller psykiatrins agerande, så jo, jag håller med. Eftersom kristendomen var just vad jag försökte distansera mig från, så tycker jag att den sortens påtvingande var det sista jag behövde.

Hej Lirya!

Vad tråkigt att höra om hur det blev för dig efter psykosen, hur psyksjuksköterskan behandlade dig..

Jag har själv ingen frireligiös uppväxt men gick med i ett väl etablerat samfund när jag var 23 ungefär och stannade där i 6 år. Jag har aldrig varit så ostabil eller känt mig själv så lite som jag gjorde då. De första gångerna jag var sjuk i psykos och var med i frikyrkan och senare blev frisk ifrågasattes det starkt att jag skulle fortsätta med medicinerna "för Gud skulle ju göra mig frisk". Jag är glad att jag inte lyssnade på det, för då hade jag sannolikt fortfarande varit i psykos.
Jag har fått böcker ifrån kristna där det har stått att psykisk sjukdom är onda andar.

Många i frikyrkliga kretsar är goda människor men på det här området finns ingen eller dåligt med kunskap. Eller en vilja att lära sig. Det ska bara vara som det står mellan Bibelns pärmar. Tyvärr är det ju så att Bibeln inte kan förklara allt som finns i världen, tex att människor känner att de fötts i fel kropp eller hur man kan vara homosexuell.
Detta har lett till att jag personligen kommit fram till att Jesus och Gud inte finns eller existerar på det sätt som bokstavstroende tror.

Däremot finns det andra sätt att hitta andlighet. I regn, framför en sprakande brasa eller ute i skogen. Mindfullness är något som jag skälv utövar och mår mycket bättre av.

Tycker faktiskt du ska fundera på att anmäla din psyksjuksköterska eller lyfta hur hon behandlade dig till högre ort. Uppenbarligen har hon blandat i hop sin proffesion med sitt privatliv.

Hej!

Det måste vara svårt för en bokstavstroende att få allt att gå ihop i tron.
Det får inte vara några sprickor eller tvivel. Just det kan nog ge en grogrund
till psykisk kollaps.
Psykiatrisjuksköterskan har ingen rätt att inom sitt jobb försöka påverka dig.
Här på Viska har det också gjorts försök till religiös fundamentalism påverkan.
Många gånger är det nog bäst att ha en tro för sig själv.
Men inom kyrkorna kan det det förekomma en stark gemenskap som kan vara
lockande för en ensam person och som sagt, så är de flesta där goda människor.

Tack för era svar. Jo, det är nog sant att jag borde ha anmält psykiatrisjuksköterskan så att andra skulle slippa att råka ut för hennes beteende. Problemet var att jag inte mådde tillräckligt bra för att orka tänka på det då, och nu har det ju gått så lång tid att jag är rädd att det kanske är för sent att anmäla henne nu.

Jag kan förstå att religiös bokstavstro kan leda till psykisk kollaps, men jag har i egentlig mening inte sett mig själv som bokstavstroende sedan jag var tonåring och fortfarande aktiv i frikyrkan. Jag kan därför se många andra faktorer i mitt liv som bidragande anledningar till att jag blev psykiskt sjuk. Jag har ju också gått igenom mycket annat i mitt liv som faller utanför temat för den här tråden. Men det är säkert ändå så att den religiösa biten i min bakgrund inte har gjort saken bättre.

Det där med att psykisk sjukdom skulle bero på onda andar känner jag också igen från vad en del kristna har sagt till mig. Min psykiatrisjuksköterska använde inte de orden, men andra som jag har träffat på har gjort det. Självklart så tror jag också att det finns goda människor på de flesta ställen, också inom kyrkorna, men all den okunskap som finns ökar tyvärr inte förståelsen som skulle behövas.