Jag känner mig manad eller påverkad åtminstone, att beskriva min pågående periods shoppingvåndor:
Jag har verkligen alla prylar jag behöver, mer än det. Men shopping blev ett otyg, ändå på förra boendet.
Och nu tycker jag att jag borde hålla i plånboken - jag är på väg att bli fattigpensionär.
Men naturligtvis så har jag varit nyfiken på läsplattor. Och Kindle Paperwhite verkar spännande. Och nu är jag idag efter en shoppingsväng på nätet tvungen att bekänna att jag nästan köpte en, utan att nästan bry mig om det blev nya eller lite äldre, prissänkt modell.
Hur kan man bli så okänslig för hur fattigdomen analkar?
Jag tror min kallelse får mig att dela med mig av upplevelsen:
Först så äger jag redan paddor. Och vill veta först om min avsedda användning - att granska det jag som troende stött på, och kanske bearbeta det, inte borde gå före?
Men en ren läsplatta lockade, och paperwhite kanske känns bättre för ögonen. Så jag höll på att köpa på mig en.
Men varför är det så förtvivlat lätt att klicka ”köp”?!
Jag tror att andevärlden och shoppinglusta samverkar, och idag var det mycket en praktisk lösning som inte fanns tillgänglig direkt. Och lite kom jag ihåg målsättningen att vänta, kanske vänta ett halvår på ett dylikt köp, om alls.
För utgående modell billigare kan jag få vid nästa modells introduktion också.
Så tydligen lyckades jag hejda mig idag. Men i morgon?!
En fråga är vad jag lever för? Andliga mål borde självklart vara nummer ett!
Och då borde jag sätta mig och kombinera funderingar på helgelse i vardagen med att ha någon andlig uppgift.
Men att hoppas att kärleken till Gud får mig till att prioritera också försiktighet, så att jag inte hamnar på sjukhus, vore suveränt.
Men i morgon kanske jag vill prova gratis IP-telefoni, om man betalar samtalet?!
Och då ät frågan vad shoppinglustan kommer ifrån?
Och att krasst konstatera höstens konsumtionskatastrof, som fick mig till sjukhus, och ett inte oviktigt medicinbyte.
Den bestod i bl.a bra köp, men också nu avklarad frenesi i saker, som jag raskt stuvade. För att kanske i stället undra vad Gud kan vilja ha mig till.
Jo, delvis att redovisa för er troende på Viska, varför en lockelse att handla, så raskt störtar mig? När jag trodde att jag ville leva för Gud?
Inte kan min människonatur vara så omöjlig att besegra? Syndfull natur säger Nya Testamentet att man kan ha. Men varför är tröskeln så låg till ett köp?
Penningasyn kan vara orsaken. Jag upptäckte att jag egentligen är sparsam, men är kvar i en akademikers shoppingvanor. När en tegelsten t.ex om datasaker nuförtiden lätt går lös på 500kr.
Och när jag förut shoppade så mycket, så tänkte jag länge inte på att jag ju blir fattigpensionär. Och penningasynen var så skev, och jag förstod inte det.
Vissa dyra saker måste man unna sig, men inte skall jag låta min ekonomi förfalla så!
Och min andliga övertygelse borde snarare få mig att leva fattigt.
Alltså, igen: steg 1.
Kanske hålla mig från nätet. Inte kolla på produkter, för att då raskt lockas?
Författare till inlägg
