Jag önskade mig inget annat än dig. Jag markerade tydligt att det var dig jag ville ha mest av allt. Kanske jag gjorde det på ett galet sätt. Men jag ville få dig att förstå. Du var kung i mina ögon. Det är stjärnfall, himlen gråter - och löven faller av. Jag går ute i mörkret under de mörka hemlighetsfulla mystiska träden. En dag kom jag till insikt att jag aldrig någonsin kommer få dig - jag bröt ut i förtvivlan och tårarna rann ner för mina lena kinder där jag låg i sängen, kunde du inte bara komma? Men jag vaknar upp i sängen utan någon vid min sida ändå. Jag badar i en insjö med vattnet upp till kinderna - jag blir tårfylld och sänker munnen under vattenytan med bara tårfyllda ögonen ovanför vattenytan. Här ligger jag bunden till min sorg. Vattnet är kallt, jag fryser här ensam, och jag blir nedkyld, men att känna köldsmärtan känns samtidigt ganska skönt. Det känns skönt att det gör ont.
Jag förstår inte hur du bara kunde överge mig sådär? Jag ville ha dig - varför kunde du inte komma till mig någon dag? Jag väntade och väntade i åratal men du dök aldrig upp. Hur kunde du överge mig så? Jag vet att känna dina andetag och höra din röst kan rädda mig. Jag vandrar i de kalla vindarna en natt. Det är höst och jag plockar flera löv efter varann - som att räkna får tar jag upp löv för löv. Tillslut glider alla löven ur min hand, fallande löv - jag har ingen kraft kvar för att bära vidare alla löven. Och löven faller framför mina fötter.
Jag önskade att de bara kunde vara du och jag i en utstött värld. Jag kunde somna i dina knän. Och vakna upp med dig vid min sida med att ta dig i hand med hand. Det kommer aldrig bli du och jag. På nätterna känner jag mig så ensam och jag räknar timmarna - men det går så långsamt känns det som. Jag kryper ihop i sängen och drar filten över mig. Jag tittade ut genom mitt fönster på natten till himlen från ovan. Jag sökte svaret. Men jag kunde inte hitta. Snälla - ge mig bara 1 tecken! Jag väntar och väntar tillslut tills det inte är något kvar av mig. Jag kan inte gå vidare. Det måste sluta någonstans. Men jag kunde inte gå till dig.
Jag drömde mig bort - jag stod inte ut längre med det verkliga, insikten om att inte få dig gör så ont. Tillslut har det blivit vinter. Jag låg ner med ett blod nära av isfruset. Fullmånen speglar sig i mina ögon. Jag fryser men jag ger mig inte ännu. En stjärna föll och gjorde en lång eldstrimma på himlen. Men plötsligt blev allting vår, det var inte längre kallt, det fanns ingen snö och jag såg vitsippor och blommor som växte på ängen. Jag såg vattnet rinna i bäcken och de stora och ståtliga bergen längs horisonten. Och jag såg den personen jag ville ha komma till mig. Helt otroligt dagen som jag väntat på kom ändå tillslut med att det blev du och jag. Plötsligt kände jag kraften, Vi båda flög upp mot sommar himlen i glans och glädje, så högt, så högt upp ,ut till ett oändligt Universum.
Vi båda försvann ut i ett oändligt universum...och vi tillbringade tiden tillsammans mitt bland stjärnorna. Vi lekte bland stjärnorna. Mitt ute i ingenstans var det vi och vi älskade mitt bland stjärnorna. Vi räknade stjärnorna men ingen siffra av antal stjärnor kan överskugga betydelsen av att ha varandra. Vi lever utan gräns... det kommer för alltid vara du och jag vet jag nu. Tvekan går helt bort och jag inser att jag finns på nytt med dig. Som att återfödas. Jag inser att jag existerar i en strålade dag och vi svävar tillsammans. Och jag har inga obesvarade frågor. Allt finns här och nu! Denna värld med dig ute i ett universum ingenstans tänker jag aldrig lämna med dig...
