Gud är skogsdungens stig i det lugna och obetraktade men som solljuset som möter mig vid den sköna övergången från natt till dag av vad som är förstått. Vi lever i lugnet och utanför min dörr finns det ständiga överträngande över mig, men förundran tar mig vidare så det ska finnas, vi tar med oss allt och det går runt iallafall, vi behöver inte gå på allt, vi finner vår mening i tillvaron, vi finner den skön och beundransvärd med våra handlingar som vi ser som de som vi accepterar varandra i våran gemenskap. Vi tycker det outgrundliga gör oss fria. Jag blev buren som liten och förundrad över allting, men det gjorde mig lugnare och tillslut vet jag att det är mera värt att hoppas än att döma. Visst säger vissa saker vad som är rätt, men individuellt får jag meningen. Vi vandrade mörka nätter igenom skogar och känslan var så bekväm och avkopplande, vi älskar den värld vi fått för vi kan se den på så sköna sätt och känna den på så sköna sätt och bara jag kan ändra inställning. Vi tror på det förhoppningsfulla om att vi får andas luften och vi sveper händerna längs skulpturer som ger oss tro. Vi tror på att det är lugnt och att vi inte ska låta vår rädsla styra oss, utan snarare mer med logik. Jag finner det meningsfulla när jag ser mig själv för den jag är. Jag tycker jag känner det bästa efter man gråtit ut, det går inte att beskriva den känslan, gråten reparerar mig, fyller mig och gör mig efteråt till människa igen. Det bästa är att vara med fötterna på jorden och inte behöva vara något mera än människa. Jag släpps ut om natten där jag kommer fram till insikter om olika ting och det var bara jag och den lugna sköna tysta natten som det skedde i. Och det ger mig en så underbar känsla. Så har jag aldrig känt förut. Det är så mycket med livet som jag tycker om och på alla sätt man kan se på saker. Det säger mig att vi är alla fria och lyckosamma.
