Gud

Jag är kristen, men det blev jag under min sjukdom. Jag har haft många psykoser under 10 år och upplevt det mesta "mellan himmel och jord".

Jag kan dock inte släppa min tro på en Gud som är den högre makt vi människor behöver. Är det sjukt att tänka så? Jag upplever det som friskt själv.

Jag känner trygghet i denna tanke och visshet.

En tro kan ge mycket trygghet... för mig är det andliga en viktig del av vardagen...

Isa-Alise skrev: En tro kan ge mycket trygghet... för mig är det andliga en viktig del av vardagen...

Det överskuggar mitt liv!

Finns inget större som påverkar mitt liv att jämföra med!

Min tro att Gud finns är orubblig. Trots att det inte går att bevisa. Eller att jag har erfarenhet av Gud. Han behövs i mitt liv och därför får han en plats. Det känns tryggt.

Det är inte sjukt att tro att Gud finns. När så många som kanske 2 miljarder människor tror så är det en del av vår kultur och inte sjukt. Däremot har det gjorts många sjuka saker i Guds namn. Det beror väl på att det saknas fakta om Gud. Det är så lätt att missbruka sig själv och andra troende. Det gillar jag inte.

Själv har jag trott att jag mött Gud vid tre tillfällen. Efteråt har jag kunnat analysera situationen och kommit fram till att jag har fel. Det var inte Gud jag mötte trots att det kändes så vid tillfället. Det "Gud" sa stämde inte i verkligheten visade det sig. Och därmed föll det. Lurad.

Sedan har jag träffat olika andliga uppenbarelser som trott att de varit Gud men där jag kunnat se direkt att så inte var fallet. Att tro att man är Gud verkar vara rätt vanligt. Där har jag haft erfarenhet nog att inte bli lurad utan istället kunnat resonera med "Gud" och ta ifrån denne den felaktiga övertygelsen. Jobbigt, men ganska intressant.

I verkligheten har jag inte mött någon som haft vanföreställningen att han/hon är Gud. Det talas det tyst om. Och det är svårt att resonera bort den. Jag har provat själv att "gå i Guds kläder" när jag var sjuk 1999. Kanske var det därför jag mötte andra, falska Gudar. Det är tur att kristendomen bara har en. Annars hade jag nog varit "Gud" fortfarande.

Jag är troende.

I verkligheten har jag inte mött någon som haft vanföreställningen att han/hon är Gud.

Har haft åtminstånne två patienter som trott sig vara jesus samt en patient som trott sig vara gift med den samme.

Jag har en stark Gudstro. När jag var yngre så var det en kärleksfull kraft, makt. Ovillkorlig kärlek.
Men det har funnits en period då jag var rädd för Gud. Då hade jag starka tvångstankar. Jag förstod inte vartifrån min rädsla för Gud kom, för jag hade ju haft en sån trygg relation tidigare. Men det hängde nog ihop med min starka rädsla som jag hade under den sjukdomsperioden.
Nu har jag en trygg Gud igen. Nu när jag inte mår på det sättet längre. Och det berikar mitt liv.
Läser en bok som heter "Samtal med Gud. " av Neale Donald Walsh. Den är jättefin och det är just en ickdömande Gud som känns väldigt sann tycker jag, man möter i den boken.