Gud

Jag tror tyvärr inte på Gud och jag är inte religiös alltså. Även under min psykos, så saknade jag helt religiösa upplevelser och tankar. Jag undrar om ni som starkt tror på Gud kanske också trodde på Gud innan ni insjuknade?

Det fick jag bara för mig att Gud fanns när jag gick från djupaste depression till eufori ett år innan schizofrenin bröt ut med första psykosen.
Något bevis hade jag inte och har fortfarande inte utan tvivlar allt som oftast.
Men det är en fördel att ha en tankekonstruktion att hänga upp sin verklighetsuppfattning på.
Är det inte så att troende schizofrena mår bättre än icke troende?
I alla fall i USA.

Egentligen är jag också icke troende, men jag är förhindrad att känna den kraft jag kan föreställa mig, att den gud som borde finnas skulle kunna ge. Men jag vill inte gå så långt att ngn av mina röster skulle vara en del av den gud som jag förknippar med vänlighet.

Visst finns det snälla röster, men mina hallucinationer och illusioner tillhör inte mig, det tillhör liksom en annan värld. Det enda jag har, är denna livet, där jag är så beroende av den värld som inte är min för att kunna fungera någorlunda.

Men däremot vet jag att änglar finns, om man nu ska ta dem bokstavligt, dem är liksom lite diminutiva.

När jag läste 'Etik & Livsfrågor' pratade vi om en av den existensiella psykologins grundare Viktor Frankl som överlevde en koncentrationsläger under nazi-tiden.

Han menar bland annat att
"If there is a why - there is a how"

det är djupt tycker jag att gräva i sånt här som tro men han menade att den tidens neuroser som han kallade var noogena dvs de uppkom av brist på tro och existensiell tillit..

Tror han skrivit en bok som heter typ "Man search for meaning" eller nåt som ska vara bra

Admin, apropå din fråga om vår tro innan psykoserna:

Jag hade en barnatro som följde med mig hemifrån. Men efter mina psykoser så upplevde jag ett uppvaknande och kände en stark samhörighet med övernaturliga händelser, drömmar, fantasier - och änglar.

Jag känner att psykoserna gav mig något som jag aldrig kan komma ifrån (inte ens nu i minnena), en känsla av "andlighet" som jag bar med mig under sjukdomsperioden. Jag var väldigt influerad av musik och konst och kände en samhörighet med en högre makt hela tiden. Det var en närhet till min Gud som jag tackar för att jag fått uppleva.

Idag äter jag medicin och lever ett stabilt liv, men har mycket kontakter med andra troende. Det känns naturligt idag och är ingen stor fråga egentligen i vardagen. Jag är trygg och saknar inte de akuta och himlastormande känslorna från sjukdomsperioden längre.

Jag trodde på Gud även innan jag insjuknade... jag hade en varm Guds tro då... och gick i kyrkan regelbundet... efter att jag blev sjuk fick jag många religiösa upplevelser som stärkte min tro på Gud, men som fick mig att bli mindre traditionellt kristen och mer ha en allmän Gudstro... jag tror helt enkelt inte att Gud är så snål att Han låter några hamna utanför himmelen... jag tror Han är barmhärtighet med oss alla, och ger oss liv efter detta...

Jag tror att livet på jorden är som en sekund ur vårt eviga liv... och att vi i evigheten är hela, friska, och godhjärtade... och att vi är här på jorden för att lära oss något som är viktigt i evighetsperspektivet.... och att var och en av oss har något att ge till andra här på jorden... det är därför som alla behövs... vi är alla lika viktiga...

Jag skulle kunna skriva en bok om min tro, men det får räcka så här...