hej har du nån släkt att anförtro dej till i svåra stunder?

jag har min halvbror och plastsyster.

Nej, jag får hålla tyst.

Nej, jag har märkt att dem svåra problem man har bör man hålla för sig själv. Förutom praktiska saker som man är berättigad till att få hjälp med.

Konsekvenserna blir alltför stora om man säger allting. Litet hemlighetsfull bör man vara.

Men många vet ändå rätt mycket om mitt liv.
Den här stilen man har, är att man måste bygga upp en stark integritet emot den värld som anser att alla handlingar man gör ska vara offentliga.

jag får ochså hålla tyst.....

Också jag har haft en låg profil, men för all del, jag snackade med farsan om att jag hörde röster och det sade han att han också gjorde och han berättade historien bakom. Det han sade förklarade för mig varför farsan alltid hade varit paranoid under hela mitt liv. Han fick höra rösten 4 år innan jag föddes.

Som sagt alla bitarna föll på sin plats när farsan öppnade sig för mig och det förklarar också för mig varför jag har blivit som jag har blivit. Farsan indoktrinerade mig tidigt i sin paranoida värld och det ända från början av mitt liv.

Nu lägger jag ingen skuld på farsan för det, för han var själv, skall vi säga störd inom sig han också.

Annars har jag inte pratat med mina släktingar förövrigt om vad som rört sig inom mig. Detta för att jag vet att de inte förstår och kan ta till sig vad jag upplevde på den tiden.

Dock har jag rätt nyligen pratat med släktingar och berättat mycket om mig själv och mina upplevelser som de inte haft en susning om.

hur gick det med mototcykeln psr-

har du åkt nåt?