Vad gör man när man "tröttnat" på sin mamma?!

Jag var tio år när min mamma blev intagen på en psykiatrisk klinik för första gången, (nu är jag trettiotre år). Min mamma är manodepressiv och hur många gånger hon har varit inlagd under årens lopp har jag för länge sedan slutat räkna. Henns sjukdom har präglat mitt liv med oro och dåligt samvete. Efter varje psykos försvinner en liten bit av henne. Hon är inte längre den person som jag har vaga minnen av från min tidiga barndom.

Jag och min syster har alltid ställt upp för henne. Man försöker göra fallet så mjukt som möjligt. Hon är med oss i tid och otid, främst hos min syster. Det har inte alltid känts så kul att ha henne med i diverse sammanhang pga hennes avvikande beteende.

Nu har både jag och min syster kommit till en punkt där vi känner att vi inte orkar mer. Jag är trött på att se hur hon förstör sitt hem, inte bryr sig om sitt utseende, visar ett allmänt ointresse för andra familjemedlemmar. Ibland känns det som att hon har fått ta så stort utrymme i mitt liv, så jag själv nästa kvävs. Nu får det vara bra. Jag vill fokusera på min egen familj.

....i samma andemening får jag dåligt samvete. Hon är ju sjuk och jag kan inte förvänta mig mig att hon ska bete sig som en "normal" mamma. Men var ska man sätta gränsen? Hur mycket till hands ska man egentligen vara?

Under senare tid har jag mer eller mindre utvecklat hatkänslor gent emot min mamma. Jag blir förbannad på allt hon utsatt mig för när jag var yngre och inte förstod innebörden av hennes sjukdom. Jag misstänker att hon ibland utnyttjar sin sjukdom för att vinna personliga fördelar.

Jag skulle gäran vilja komma i kontakt med personer med liknande problem. Hur tänker och gör ni? Hur ska jag förhålla mig till min mamma?

Din mamma kanske skulle behöva ett Personligt ombud, som hjälper henne att tillvarata sina intressen vad gäller vård mm. Personliga ombud kan nog vara en stor avlastning för er barn samtidigt som er mamma borde bli bättre också.
www.personligtombud.se/

Det finns en sajt som heter Bredvid för anhöriga till personer med schizofreni.

Annars tycker jag att ni skall försöka behålla kontakten med er mamma, men ni kanske inte behöver ha den lika ofta om ni ordnar henne ett personligt ombud som kan vara fixare för henne.

-

det är nog lätt att man som anhörig blir s.k. "medberoende" till en som är psykiskt sjuk. Jag har en bror som jag knappt har nån kontakt med själv, han är schizofren. Men mina föräldrar har kontakt och hälsar på varje vecka. Dom beter sej så konstigt tycker jag.

Jag tror det är viktigt att man visar respekt för både sej själv och andra. Att man sätter gränser för sej själv och säger ifrån när man inte vill, ha besök t.ex. Sen tror jag också att man ska låta andra ta det ansvar för sej själva som dom klarar av. Kan dom städa hemma t.ex. får dom göra det. Ingen tjänar på att man daltar med dom bara för att dom är sjuka. Sånt skapar förstås också mycket bitterhet, som hos dej, och det är nog inte vad hon behöver. Får du lite distans till henne kan du kanske ta emot henne i ditt hem med mera kärlek, ni kanske kan ha det treligare när hon väl kommer om du säger ifrån när du inte vill att hon ska komma.

Kram och sköt om dej själv nu!

Lenali

Det är väl ingen enkel fråga. Ingen har ju valt den här situationen varken du eller din mamma, det får man ju utgå ifrån.
Huruvida hon uttnyttjar sin sjukdom kan jag inte svara på det kanske hon gör. För mig låter det främmande. Men jag kan tänka mig att människor i min närhet kanske kan känna sig uttnyttjade av mig fast det inte är min avsikt och det beror nog på att de inte förstår hur stora mina svårigheter är och att jag har jättesvårt att förklara dem. För mig handlar det nog om att jag sväljer och sväljer andras kritik om mina tillkortakommanden och "misslyckanden", sedan svämmar det över och då kanske jag häver ur mig saker på ett sätt som inte är sjysst. Men det beror mest på min enorma frustration att inte kunna leva upp till mina egna och andras förväntningar. Att jag upplever att hur jag än gör blir det fel.

Svårt att säga hur du ska förhålla dig. Men att försöka förlåta är nog den enda vägen som finns. Och sedan finnas så mycket du orkar för din mamma. Det du gör för henne är ju ovärdeligt och tyvärr kanske inte anhöriga får det stöd eller den uppmuntran heller som de behöver. Precis som vi sjuka ofta känner oss insopade i ett hörn utan stöd och resurser. Det är väl inte direkt högpriritet att vara varken sjuk eller anhörig när det gäller psykisk sjukdom. Säkert mycket annorlunda med andra sjukdomar.
Ta hand om dig själv och sök upp ngn förening för stöd till anhöriga, måste finnas sådan. Kanske behöver din mamma mer stöd från andra personer också.

Så detta med skuldkänslor, tänk om man bara kunde radera ut dem.. Din mamma känner ju säkert stora skuldkänslor gentemot dig och du känner skuld mot henne, det är så avigt. Men det blir väl lätt så. Men försök tänk på allt du HAR gjort och gör istället för att tänka på vad du INTE har gjort. Uppmuntra dig själv. Din insats är som sagt ovärdelig.

Petra skrev: Jag var tio år när min mamma blev intagen på en psykiatrisk klinik för första gången, (nu är jag trettiotre år). Min mamma är manodepressiv och hur många gånger hon har varit inlagd under årens lopp har jag för länge sedan slutat räkna. Henns sjukdom har präglat mitt liv med oro och dåligt samvete. Efter varje psykos försvinner en liten bit av henne. Hon är inte längre den person som jag har vaga minnen av från min tidiga barndom.

Jag och min syster har alltid ställt upp för henne. Man försöker göra fallet så mjukt som möjligt. Hon är med oss i tid och otid, främst hos min syster. Det har inte alltid känts så kul att ha henne med i diverse sammanhang pga hennes avvikande beteende.

Nu har både jag och min syster kommit till en punkt där vi känner att vi inte orkar mer. Jag är trött på att se hur hon förstör sitt hem, inte bryr sig om sitt utseende, visar ett allmänt ointresse för andra familjemedlemmar. Ibland känns det som att hon har fått ta så stort utrymme i mitt liv, så jag själv nästa kvävs. Nu får det vara bra. Jag vill fokusera på min egen familj.

....i samma andemening får jag dåligt samvete. Hon är ju sjuk och jag kan inte förvänta mig mig att hon ska bete sig som en "normal" mamma. Men var ska man sätta gränsen? Hur mycket till hands ska man egentligen vara?

Under senare tid har jag mer eller mindre utvecklat hatkänslor gent emot min mamma. Jag blir förbannad på allt hon utsatt mig för när jag var yngre och inte förstod innebörden av hennes sjukdom. Jag misstänker att hon ibland utnyttjar sin sjukdom för att vinna personliga fördelar.

Jag skulle gäran vilja komma i kontakt med personer med liknande problem. Hur tänker och gör ni? Hur ska jag förhålla mig till min mamma?

Jag har liknande problem - är dotter till en mamma med bipolär sjukdom, tvångstankar och psykoser.

Jag klarar inte att finnas där för henne såsom hon önskar. Hon anser att hennes psykiska problem beror på att vi anhöriga inte beter oss som "man ska när man älskar någon".

Jag älskar min mamma, och visst förlåter jag - gång på gång. Min mamma säger att jag inte alls älskar henne, för jag beter mig inte som hon menar att "man gör" när man älskar någon. Det känns som att hon tar min kärlek och spottar på den, för den är inte bra nog. Trots detta älskar jag henne. Mycket. På mitt sätt, som är bra nog åt alla andra, men inte bra nog åt min mamma.

Jag blir själv skörare och skörare när hon gång på gång lägger allt ansvar för sitt välmående på oss anhöriga.

Jag klarar inte av att gång på gång höra hur djupt jag sårade hennes känslor, när jag inte såg henne i ögonen när hon kom hem från sjukhuset efter en psykos. Tillfället hon refererar till var när jag var 8 år och det var första gången hon hade en psykos vad jag minns. Jag var barn och livrädd såklart. Men det handlade ändå fortfarande bara om henne, och hur hemsk jag var mot henne. Samma sak är det idag, drygt 20 år senare.
Hon skriker och är aggressiv och anklagar oss anhöriga för att ha en massa hemska baktankar och elakheter för oss. Hon ringer och säger att hon ska begå självmord, för att ingen älskar henne. Det är mycket, mycket påfrestande att hela tiden utsättas för hennes sjukdom och utspel.

Detta är "vardagsproblematiken", när hon är psykotisk ser vi anhöriga, eller ibland hon själv, till att hon blir inlagd. Hon ser sig som helt frisk mellan psykoserna och att hon inte mår bra då beror på alla andra människor runt omkring.

Jag har själv drabbats av återkommande depressioner, så jag hör ibland inte av mig under längre perioder - jag har fullt upp med att hålla mitt eget huvud ovanför ytan. Mamma är övertygad om att jag gör så bara för att straffa henne. Det är inte sant, jag har inget behov av att straffa henne. Jag behöver bara reda ut mitt eget huvud och klara av mitt liv, med hjälp och stöd från personer som kan och vill ge mig det.

Det spelar ingen roll vad man säger till min mamma, hennes egna tolkningar är alltid den enda sanningen för henne. Tyvärr. Och så länge hon anser sig vara fullkomlig och frisk omgiven av oss sjuka illvilliga anhöriga så kan jag inte göra så mycket mer. Hon har läkarkontakt och är inlagd med jämna mellanrum men hon vill inte ha terapi, varken samtal eller farmaka annat än i akuta psykostillstånd.

Jag måste se till att jag fixar mitt eget liv, hennes hål i själen kan jag inte laga, inte ens om jag gjorde det till min enda livsuppgift att göra allt hon ber om på hennes sätt. Hennes bekräftelsebehov är enormt, det klarar ingen utifrån att fylla. Trodde jag att det skulle hjälpa så skulle jag kunna göra det. Så mycket älskar jag min mamma.

Jag kan inte finnas där för henne om jag inte längre finns, och där kommer det att sluta om jag inte tar hand om mitt eget liv. Jag har sagt till min mamma att jag finns här så länge det är ok att jag går undan eller lägger på luren när hon skriker eller kränker mig. Jag finns här om hon vill ha hjälp med praktiska lösningar eller kontakt med vården. Jag finns här med kärlek som erbjudes på det sätt jag kan.

Men jag finns inte här som slaskhink för hennes utbrott, frustrationer och besvikelser. Det kväver min själ, så det kan jag inte tillåta.