Syskon med psykos inlagd för tredje gången, odds..?

Okej, så här är läget; (blev jättelångt!!)

Mitt syskon X är för tillfället inlagd för snart åttonde veckan. Första veckorna på låst avdelning, tvång, polishämtning och hela baletten (tredje gången på ca två år för övrigt) men är just nu på en sorts korttidsboende.

Anledningen var som tidigare gånger akut psykos, h*n kunde inte bo hemma ensam, åka buss eller knappt ens bli skjutsad i bil, dvs mer eller mindre fånge. Jobb var givetvis inte att tänka på. På detta även diverse förföljelsetankar, konspirationsteorier och hotfulla sms, mail osv till mig, andra anhöriga samt vänner. Någon specifik diagnos är inte satt, men att det rör sig om en psykossjukdom är helt uppenbart, samt Tankestopp (inte helt insatt i just detta, kanske någon Viskare kan hjälpa mig här?)

Vad jag egentligen funderar på är hur vanligt det är att personer med dessa sjukdomar så att säga "kommer tillbaka", i min anhörigs fall har det (faktiskt) mest verkat gå åt fel håll. H*n anser sig inte vara det minsta sjuk, det är alla andra som dummar sig, men möjligen att man skulle kunna kalla det "utbränd".. ^^ H*n har nu (till slut) gått med frivilligt på medicinering, men som tidigare gånger fruktar jag att detta är ngt som kommer att avslutas illa kvickt när h*n är hemma igen. H*n vill heller inte prata med psykolog/läkare mer än absolut nödvändigt och är på det stora hela väldigt avigt inställd till behandling. Sjukdomsinsikt praktiskt taget noll alltså, men samtidigt verkar h*n inte speciellt intresserad av att åka hem, och har helt slutat prata om att åka hem. (H*n får permissioner, men har sovit i sitt eget hem endast en natt, annars bara varit hem ett par timmar ngn gång/vecka, och då tagit sig dit och tillbaka till sjukhuset med skjuts av våran far)

Detta påverkar givetvis hela familjen extremt negativt (trots att både jag och syskonet i fråga är vuxna människor omkring ~30), min far ställer upp och skjutsar, lämna hämtar, handlar saker hon "måste ha" och kör dit praktiskt taget så fort hon ringer, efter jobbet eller tar ledigt. Min mor har också en psykossjukdom (många disgnoser under åren; borderline, schizofreni, schizoaffektivt syndrom, manodepressiv mm..) men mår numera riktigt bra, med vettiga mediciner. Dock påverkar ju detta henne också, då hon till stor del är ganska beroende av min fars närvaro. För egen del har detta lett till ett tömt sparkonto (då h*n vägrade söka soc för att betala hyran) och en konstant gnagande oro att h*n ska skada sig själv, att pappa inte ska orka mer eller att mamma ska falla tillbaka och bli dålig igen. Mina föräldrar har båda passerat 60 och skulle väl båda behöva ett lite lugnare liv.. Allt mitt syskon har sagt och gjort i sina psykotiska tillstånd lämnar jag helst onämnt, men givetvis... Dt har inte varit lätt minsann!

MIN egen uppfattning av situationen är att det i bästa faller löser sig, men att det kanske inte är så troligt. Läkarna vill sjukskriva syskonet minst ett år, samt har påtalat att det kanske inte kan bli fråga om att någonsin klara ett normalt arbete. Inte så fruktansvärt muntert alltså. Jag kan faktiskt inte själv se någon markant förbättring under dessa 8 veckor, vilket man kunnat göra tidigare gånger då h*n varit inlagd.
Vet ärligt talat inte riktigt vad jag ville få fram med detta, kanske någon som har erfarenheter av detta? Är min uppfattning helt off?
Älskar givetvis mitt syskon, mest i hela världen, och vill se att h*n mår bra och inte behöver gå igenom samma resa som vår mor gjort..

Ditt syskon behöver nog distansera sig lite från övriga familjen.
De flesta psykosbenägna mår betydligt bättre när de har minimal
kontakt med anhöriga. Det är bättre med boendestöd, kontaktpersoner,
personligt ombud i stället för att släktingar ska stötta i alla väder.

Jo, och just detta är väl min uppfattning också. H*n behöver få stå på sina egna (för tillfället ganska ostadiga) tassar, för en dag kommer inte min far finnas där och agera support i alla väder. Kanske låter knas, men jag anser att h*n MÅSTE "överges" för att få en chans att klara sig själv. Skönt att veta att jag kanske inte är heeelt ute och cyklar i mitt resonmang.

Det låter som en allvarligare psykossjukdom med nedsatt arbetsförmåga. Det den anhörige skulle behöva är patientutbildning och ni anhöriga familjeutbildning. Med detta så minskar hennes risk att få psykoser betydligt. Sedan är Personligt Ombud bra för henne att ha för aktivering genom t.ex daglig sysselsättning. Personligt Ombud är gratis och kommunens ansvar. Det kan gå bättre efter ett par år. De första 5 åren av psykossjukdom är värst och sedan mår de flesta hyfsat. Kvinnor har en mildare sjukdom än män och en bättre prognos.

Admin1,

Syster är sedan ett par veckor inskriven på ett korttidsboende, som i mina ögon iaf, verkar vettigt. En lugn miljö med tillgång till personal dygnet runt. Just i kväll fick jag höra att hon (äntligen!!) beslutat sig för att acceptera den samtalskontakt hon erbjudits där.
Familjeutbildning skulle säkerligen vara bra, men det är ytterst tveksamt att mina 60åriga föräldrar (varav den ena själv har psykossjukdom, men i schack) skulle vilja delta. För egen del ser jag inget större behov, lite dumdrygigt uttryckt anser jag mig känna till tillräckligt om psykossjukdomar, behandlingar, medicinering osv i och med min egen uppväxt. Har på ett (tydligen ganska anmärkningsvärt?) sätt lärt mig hantera detta på egen hand, och känner inget personligt behov av stöd från utomstående. (Kort uttryckt har jag ett väldigt tight kontaktnät utanför familjen och en odödlig tro om att Bra Saker till slut alltid vinner) Men skulle föräldrarna mot förmodan vilja delta i ngt sånt skulle jag självklart ställa upp!!
Personligt ombud låter som en jättebra grej, dock är det hon nog inte riktigt mottaglig för det riktigt än.
Jättetack för ditt svar som muntrade upp en hel del!

:tänk Varför inte introducera viska för din syster? Det är ju klockrent för henne att vara här?

Kram på dig! Du har det nog inte alltför lätt själv.
Nisse