Det kommer jag inte göra. Men jag har videos med henne där hon bland annat berättar om sin man (min pappa) hur härlig hon tyckte han var. Min mamma har också berättat att hon hade det tufft i byn då hon var sjuk, ingen riktig hjälp, och en gång ramlade hon ut för ett fönster på andra våningen. När hon var sjuk så gjorde hon dumma saker, pappa försökte hindra henne. Jag tycker synd om min mamma , det kan inte varit lätt! Och när jag var hos henne senaste gången tog hon mig i handen, småskratta och sa mitt namn och sa att jag inte ska vara ledsen. Hur? Redan år 2008 grät jag mig till sömns...
År 2008 visste vi ingenting, vi antog att det var pga fattig familj som jag lämnades bort. Men när jag forskade 2013 visade det sig att det inte hade med fattigdom att göra utan det hade med psykisk sjukdom och psykiatri att göra, inget annat. Dom hade det OK ställt. Jag borde fattat tidigare genom mitt första insjuknande att det hade med psykisk sjukdom att göra.
Jag har blivit ganska indragen i psykiatri på sistone , det med min mamma och att jag själv blev psykiskt sjuk. Jag jämför mig för mycket med min bror, jag är avundsjuk för att han klarade sig undan psykisk sjukdom- det ligger i att jag inte villa ha denna sjukdom.
Min mammas mentalsjukhus var i många år ett slott på landsbyggden, men sedan 2010 bor de i en annan byggnad inne i stan.
