Jag har bara vid några enstaka tillfällen bett mina syskon om hjälp. Tycker det är bäst så. De är egentligen mina halvsyskon, jag växte upp med min halvbror så han känns "äkta". När jag var liten var jag ganska vild och skadade mig ofta, han fanns då alltid i närheten och kunde rycka ut. Däremot är min halvsyster en elak jävel som var vuxen då jag föddes. Har nu inte träffat henne på år och dagar. Min bror träffade jag förra sommaren då han hjälpte mig att fixa ett pass.
De har däremot aldrig lagt sig i mitt psykhelvete, det har jag fått leva i själv. Men mina föräldrar var heller aldrig inblandade, en medveten strategi från min sida.
