Jag var också ensam mycket vid tonåren. Jag hade ju innebandyn till jag var 16-17 men sedan blev det ännu mera utförsbacke. Däremot har jag bara mig själv att skylla om det.
“Give me six hours to chop down a tree and I will spend the first four sharpening the ax.”
- Abraham Lincoln
Kompisen jobbar på Mötesplats Sardin och han och jag satt i parken därutanför och blossade och pratade. Det är tur att jag har mötesplatsen. Vi brukar ha telefonkontakt varje dag, det är uppskattat.
Jag hängde med dom populära barnen i skolan fast jag var i perioder psykotisk och helt jävla borta i huvudet. Gick i svarta kläder, hade Dr Martins och svart kajal runt ögonen. En dag sexuellt ofredade en populär kille en tjej och jag stoppade det hela vilket jag skulle inte ha gjort. Blev utsatt för levande form av helvete och blev helt utesluten, ingen vågade säga nåt. Jag pallade i ett halv år sedan hoppade jag av grundskolan. Började hänga med äldre ungdomar och dricka och röka på. Drack gjorde jag redan vid 11 år med mina vänner. Började röka på efter ett par år senare.
Nej som vanligt sen dess idag har jag mestadels fiender knappt några vänner. Dom flesta har ingenting gott att säga om mej. Inte ens min egen mamma.
Innan jag blev sjuk i psykos hade jag fler vänner än idag. De "försvann" när jag blev sjuk. Dessutom var jag ihop med en ganska mycket äldre snubbe när jag blev sjuk. Ingen av mina vänner gillade honom.
Idag har jag några få vänner, varav en från gymnasiet. Jag har en hel del bekanta genom ridningen. Jag är även sambo.
