Min kontakt med en bekant från mötesplatsen har intensifierats och det är en jäkel på att snacka. Jag finner honom trevlig och lätt att ha att göra med, så pratar gärna bort en timma med honom. Men ärligt talat tror jag vi pratat i snarare två än en timma ikväll.
Han har fått erbjudande om att börja med KBT och han är skeptisk. Jag sa till honom att ge det en chans. Om han är lika öppen med terapeuten som med mig tror jag det vore ett lyft för honom.
Min kompis som jobbar på mötesplatsen brukar också ringa mig och vill prata av sig. Jag ställer gärna upp, jag tycker ju bra om grabbarna.
Jag tycker att jag är en god lyssnare, sedan har jag väl inte så mycket att komma med som svar eller synpunkter, men det har blivit att de ringer mig för att få snacka lite.
Jag kan också känna mig ensam, men vill inte ringa dem och beklaga mig. Men tvärtom går bra. Ofta räcker det att någon lyssnar på en för att få en att må bättre. Jag lyssnar gärna.
Har ni vänner som ringer er när de mår lite sämre eller bara vill prata av sig?
