Idag har jag övergett min mamma

Idag är det en sorglig dag, och värst alldra värst är det för min mamma.

Hon har varit sjuk så länge jag kan minnas (jag är 35 år) och jag har kämpat mot hennes sjukdom i åtminstone 20 år. Hon hade 8 "friska" år efter att ha medicinerat och fått tvångsvårdas, och de åren var helt fantastiska. Vi kunde ha ett normalt umgänge och mamma började få styr på sitt liv, hon skaffade sig nya vänner och var väldigt aktiv på olika sätt. Något hände 2003 och hon insjuknade igen och psykiatrin har under hela denna tid hävdat att hon inte är tillräckligt sjuk för att tvångsvårdas. Med all respekt för lagstiftningen, men det har fått förödande konsekvenser för oss.

Mamma har isolerat sig allt mer sedan 2003, hon har inte haft någon kontakt alls med min syster och den enda hon pratat med har varit jag, det har gått perioder på upp till ett halvår då hon inte velat prata med mig heller och då hon varit fullständigt ensam. Det finns ingen omkring henne. I maj/juni lämnade hon sin lägenhet, hon sa upp den i april och lämnade den nu efter att alla grannar och människor i omgivningen blivit för hotfulla. Hon var så rädd att hon sov under sängen ibland. Folk gick in i hennes lägenhet och gav henne sprutor, man sprutade in gas i lägenhet också, alla ventiler var förtejpade och fönster och dörrrar var försedda med ståltråd och haspar. Jag var med på slutbesiktningen av hennes lägenhet så vet hur där såg ut...

Hon bodde hos mig under första veckan men det höll på att sänka hela mig och min familj. Vi letade på hemnet och gick på lägenhetsvisningar, jag körde henne runt i Skåne för att titta på lägenheter men det var något fel på dem allihop. Jag försökte byta hennes tidigare lägenhet mot en annan men hon sa nej till allihop. Jag har en son på 14 månader och väntar barn igen i oktober. All hennes problematik och sinnesstämning landade hos oss. Jag orkade inte till slut. Jag lånade henne ett tält och så har hon tältat på en camping i en vecka. Igår ringde hon och ville att jag skulle hämta henne och jag var bara tvungen att säga att hon inte kunde bo hos mig mer.

Jag hämtade henne idag och lämnade henne i centrum med sina kassar och cykel. I en av kassarna stoppade jag ner ett brev där jag förklarade för henne hur jag ser på situationen och att hon behöver hjälp, den hjälpen kan hon få genom psykiatrin. Väljer hon bort det så väljer bort mig.
Jag har lämnat min mamma vind för våg, hon saknar bostad och är nu helt ensam.
Jag är helt förtvivlad men värst är det för min mamma!

Kommunen är skyldig att ge din mamma bostad! Tala med socialen om detta!

Jag förstår dig! detta kanske kan bli en väckarklocka för de sociala myndigheterna och framför allt för vårdhavande psykiatri!

du kanske kunde tala med ett personligt ombud om det finns i din kommun.

De är till för just sådant här! De går på din mammas premisser och ingen annans inställning till hur de andra tycker!

Men, jag personligen tyckte du gjorde rätt1 För ingen klarar upp en sådan situation som du är och har varit i!

Ta inte på dig skuldkänslor på dig på något sätt! detta för att det här är något som din mamma ställt till med och hon får faktiskt ta sitt eget ansvar över hela situationen, det här kan det istället bli något bra utav! För som sagt, det borde vara en väckarklocka även för din mamma!

Nisse

Tack men jag är ju så rädd för vad som ska hända med henne nu. Kommer hon att klara sig... hemlös! Jag kan inte tro det är sant!!
Jag har varit i kontakt med PO men de kan bara agera på individens egen begäran. Socialförvaltningen och psykiatrin gör inte ett skvatt med mina uppgifter så länge hon inte själv söker sig dit. Jag vet ju inte ens var hon är, bara att hon befinner sig med väska, kassar och cykel i Malmö. Det finns ingen som kan söka upp henne för var är hon...??

Jag har meddelat mamma att en av stadsdelsnämnderna har en boendeenhet där man kan få hjälp med tak över huvudet. Hon har fått mottagningstider av mig och jag erbjöd mig att följa med men hon är för rädd.

Jag önskar verkligen att det är en väckarklocka men alla verkar bara rycka på axlarna. Jag får hela tiden höra att man får lov att välja att bo utomhus utan bostad om man vill och att hon måste gå ner sig rejält för att få hjälp genom tvångsvår. Det känns inte klokt att behöva vänta på att polisen eller soc eller en vanlig ömmande medmänniska hittar henne medtagen i en buske!
Min stackars mamma!

Suck! det är nästan så att det faktiskt är bäst att hon gör ett mindre brott! Detta för då hamnar hon hos polisen och hos rättsvårdande myndigheter.

Om så vore att du får reda på ett begånget brott så överväg att faktiskt anmäla henne för då hamnar hos polisen!

Så gör anhöriga till mentalt sjuka i USA!

Hon får antagligen inget straff! Utan hon hamnar då på en helt vanlig (Om hon gjort ett mindre brott!) Avdelning inom psykiatrin!

Hade en granne som var sjuk, hon tog med sig en leksaks pistol som hon hittat på gården och gick ned till handllaren här och försökte råna honom! :lol:

Han ringde polisen som hämtade henne och hon hamnade på psykiatrisk avdelning, men fick snart bli utskriven!

Hamnar hon på psyket är mycket vunnet, för då händer det förhoppningsvis något hos vård och omsorg! <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->

Det finns en bok, som heter I'm not sick I don't need help! av Xavier Amador, som beskriver hur man få en psykiskt sjuk anhörig att söka hjälp. Det är möjligt att den boken kan vara till hjälp. Den finns att köpa på <!-- w --> www.adlibris.se <!-- w --> . Hoppas att det löser sig för din mamma på något sätt.

Jag tycker att du ska ringa vården och berätta för dem om hur din mamma har det... och ta kontakt med ett personligt ombud som kan hjälpa henne att få en bostad... lämna henne inte utan hjälp, men du behöver inte bo med henne!