Min vän är borta???

Min vän är borta. Jag vet inte om han lever eller är död. Kanske får jag veta imorgon. Kanske kommer veckorna gå. Månader? År? Kan han hittas alls? Det blir efterlysning, men när??? Hur många dagar får det gå? Är han ens kvar i landet? Vad ska han leva av???

Jag är så arg. Och så fruktansvärt orolig. Vad säger man till den han älskar? Vad händer med en människa som successivt slutit sig från alla sina vänner? Som nyss satt här vid bordet. Och häromdagen kapat alla band? Flyttat alla sina saker? På bara ett par timmar? Ett helt liv??? Som slutat sitt jobb. Avlutat sin mail. Sin mobil? Och som struntade i den hett eftertraktade utbildningen... Och hållit ett liv utanpå, och ett fasanfullt monster av skam inuti?

Var är han nu? I en hyrd bil? På botten vid en kaj? På väg bort. Men till vad??? Jag är så fruktansvärt ledsen. Så rädd och så orolig. Ska ännu en storebror bara försvinna?

Ja, han har nog bestämt sig, han kan vara på väg till Amerika? Men han avslutar på fel sätt, det blir bara dramatiskt med tystnad! Så stilla din oro, någonstans finns förklaringen?

*ledsamt, förstår dig*

Jag hade en relation, var sambo med en som var så mot mig. Det tog jag väldigt hårt. Ena dagen var han närvarande, sa inget om sin reträtt, sin tillbakagång, en vacker dag bara hade han packat sina prylar, for iväg som ett jehu, han var bara hemlig med allting, vågade aldrig säga ifrån eller säga så som han kände, ingenting, man stod bara som ett frågetecken. Fem års investering, i en annan människa, bara helt bortkastad tid. Så upplever jag det som. Det hade jag kunnat vara utan. Allt jag sa noterades, jag kontrollerades, hans blick var bara mot mig hela tiden, men aldrig åt sitt eget håll, han såg inte sig själv. Han övade in mig... kartlade mig. Men gjorde inget själv, i sitt eget liv, inga intressen, inget socialt, tog inte hand om sina barn, tog aldrig initiativ till något, gick bara i mina fotspår, ställde sig in, härmade, kopierade mig... han byggde inte sitt eget liv. Han härmade MITT istället. Allt detta förstod jag sen med facit och perspektiv i näven, när tiden gått ett tag efter att han bara försvann. Jag fick sen höra omvägar, att han sitter och snackar skit om mig nån annanstans, till okända människor, jag hängs ut på byn... jättelustigt, att han aldrig sa något om något till MIG, den det berörde. Men icke. Ja då löser man inget heller, ingenting alls... Man måste våga tala RAKT till den det berör... då löser man saker också. Lugnt o fint. Han förstod aldrig det tror jag? (Träffade hans mamma en gång, en tant som ALDRIG skulle erkänna att hon gjort fel mot honom i hans uppväxt... jag förstod då, att hon skapat honom) Hon kunde inte rätt o fel. Hon kunde inte vägleda. Hon kunde inte lära ut något av värde. Hon förstod aldrig sitt eget föräldraransvar, att gå i täten för ett barn, och ta tag i sina barn, och vara aktiv, delaktig, engagerad, och gå FRAMFÖR sitt barn i alla lägen... ett barn ska slippa ansvar... ett barn ska bara få gå bakom sin förälder, titta, fråga, och lära sig saker... en sak i taget... Men hon satt bara hemma och väntade på att nån skulle prata. Aktivera HENNE... roa HENNE... BAKVÄNT för ett barn, det blir fel på barnet då. Och hon dömer honom, hackar, klagar, kör över hans gränser, behandlar honom som skit... hon t o m kallar honom för utvecklingsstörd idag!!!! SKAMLIGT! HON är den skyldige i detta... hon har gjort honom så...

Ja, det är bara tragik alltihop från början till slut... och han får allvarliga problem att ens få relationer att fungera, tack vare HENNE. Hon tar inte ansvar för ett endaste dugg... ALLT är hans fel.... hon skyller till och med honom för att hon inte kunde jobba, för att han föddes, allt är bara hans fel... hon skuldlägger i allt hon säger och gör... och HON gör FEL... hon är den skyldige här... skurken... som inte varken orkat jobba, inte orkat försörja heller, bara åkt snålskjuts på andra... inte heller klarat att ta hand om sin son... inte lyckats gå i täten för honom... hon har misslyckats med exakt allting... och sen sitter hon där, med ett fult pekfinger, och skickar skulden på honom!! SKAMLIGT! Det finns gränser för hur man får uppföra sig... men hon kör över varenda gräns... allihopa... kränker, nedvärderar, allting...

Detta... det gjorde att han var som han var... det var hennes fel... och jag blev både drabbad och inblandad här... och slutligen den som pekfingret hamnade på... VA...den som ville honom väl här, och som hade kunnat fått rätsida på honom... ja ja...

Så blev det iallafall...

Tack Jocke, men oron är svår att uthärda. Det är svårt att inte veta vad som händer. Han är för stolt för att söka hjälp.

Han lämnar henne, för att han inte kommer klara att hon slutar älska honom, vilket han tror sig veta kommer ske, eftersom hon snart kommar att inte bara förakta honom dessutom se på honom med VÄMJELSE??? Och att vi, hans vänner, Kommer att fyllas av hat mot hono och vända oss föraktfullt om när vi ser honom på gatan. Vem idag använder ett ord som VÄMJELSE??? Jo, den som suttit och låtit gamla religiösa texter forma allt större delar av den egna inre världen För han har läst, som en galning. Religion. Filosofi. Historia. Men utan något enda bollplank?

Fullt frisk är han en mycket ovanlig människa. Vänlig men svåråtkomlig. Redo att bistå andra, men med svåra problem att dirigera sig själv. De kulörta lycktorna tycks ha slocknat en efter en (dikt av Nils Ferlin). Och förmågan att välja successivt förlorats.

Han tror sig nu ha begått fruktansvärda och oförlåtliga synder varav åtminstone en del gränsar till vanföreställningar. I normala fall är min vän närmast tvångsmässig i flit och ärlighet, Och samma mönster också nu. Ingenting för någon annan att sopa ihop, eller städa ur. Vi tror att åtminstone två korta brev till ska dyka upp. Till sin pappa. Och ett riktat till oss. Att vi ska glömma honom och att han gör detta för att skona oss för hans vämjeliga gestalt, och därmed slippa all fördömelse??? Det verkar välplanerat på ett plan, och ambivalent intill sista 12 timmarna.

Sättet... och resonemanget ovan... Det finns inget normalt i det här. Det är utagerat vansinne. Hans bror har gått in och ut ur svåra psykoser. Och även om min vän har en lugn yta av sans och förstånd, finns under det en väldig känslighet. Har han rest är jag rädd att det bara blir en enkelbiljett. Att förvirringen lurar bakom hörnet. Att han också hamnar i en psykos, fast utan utvägar.

Detta låter väldigt jobbigt för dig och främst är det väl ovissheten och bristen på information som är jobbig. Jag tycker ändå att det finns anledning att känna viss hoppfullhet ändå. Om han var ute efter att avsluta sitt liv, så kunde han ju gjort det i hemmet. Att han lämnat hemmet och försvunnit innebär tycker jag att det finns hopp om att han kan komma tillbaka igen. Om han mår väldigt dåligt kan det nog vara svårt för honom att hålla sig undan en längre tid. Hoppas att det löser sig och att han blir återfunnen!