Enkla jobb?

Det var svår fråga! Vill jag det?

Då tyckte jag att jag kunde prova vad som helst. Jag fick skrivet i min ansökan att jag gärna sökte en plats där jag kunde få jobb till slut!
Nu har det tagit 2 månader och det har inte dragit igång. Vi skulle besöka en arbetsplats nu i veckan men dom har inte satt någon tid.

Jag var manad av en tjej att börja jobba så jag tyckte det var klokt att försöka. Uppgivenheten kring det här är enormt men nu ska jag prova, kanske är det enklast att bara vara egoistisk och säga nej ifall det inte passar. Jag har varit nervös för att jag satt igång något jag inte vill slutföra och alla dessa människor har jobbat för mig i onödan .

Det jag inte får ihop är förväntningarna på mig och om jag klarar att befinna mig i ett "prestationssammanhang". Det jobbiga är att jag kognitivt klarar att lära mig saker men det social ställer till det och jag kan bli väldigt stressad. Psykiatrin säger att jag inte ska försöka mig på något avancerat förrän jag klarat av det här "kraftprovet".

Jag förstår dig. Känns som jag befinner mig i likadan situation lite, det tar på krafterna med det sociala och bara tanken på jobb och krav och prestation gör mig trött...

Tror inte du ska vara orolig att de startat igång en plats åt dig, du har rätt att prova dig fram.

Hoppas det går bra och att du kan avancera om du kände för det.

Ja men jag tror att kontrasten mellan min föredragna "stil" och det dom erbjuder är för stor. Jag föreställer mig att jag ska få sätta frimärken på brev. Samtidigt har jag svårt att stå ut när det är tråkigt. Väldigt svårt faktiskt och är en stor orsak till varför jag inte platsar socialt.

Jag vill inte skryta men min begåvningsprofil har toppat och dalar som inte gör det lätt att fungera i dagens samhälle. De flesta problemen kretsar kring uthållighet och flexibilitet. Som jag har uppfattat det i alla fall.

Durå? Hur har du det?

Ok. I see.


Jag? Jag har mkt inre stress och blockeringar. Fungerar ganska dåligt socialt. Svårt för koncentrera mig osv.

Tror jag skulle klara ett jobb om det anpassas, tex ngt inom vården. Om man får extra pauser, anpassade uppgifter osv. Men chansen är liten att få det. Sist jag jobbade jobbade jag som personlig assistent. Det slutade med psykos efter ett par månader tyvärr. Ändå vill psykiatrin att jag ska ut och jobba... Förstår inte riktigt och är rädd att få psykos på nytt.

Osäker på vad jag klarar av helt enkelt. Dessutom har jag svårt att ta mig ut med kollektivtrafiken...hur de ska lösa det återstår att se.

Vilket pussel att få ihop. Det är synd att det ska va så svårt. I mina ögon kan man inte kompensera hur mycket som helst med endera anpassning och så vidare. Det måste vara hållbart i längden..

Klokt. Jo det måste vara hållbart i längden så klart. Men mitt team tänker att allt löser sig och att jag behöver tuffa till mig...hm.