Tröstlöst hopplöst

Jag vet egentligen inte vad jag vill ha svar på mer än att jag minns att det var väldigt skönt att skriva av sig här för flera år sedan när min bästa väninna insjuknade i paranoid schizofreni.

Nu är det dock en helt annan historia som jag har att dela.

Min underbara sambo sedan tre år tillbaka fick sin andra psykos i september förra året. Innan dess har han alltid haft paranoia och haft en del rösthallucinationer och svårigheter i det sociala samspelet.

Han har efter flera års kamp äntligen hittat en sysselsättning han trivs med och en arbetsplats som är flexibel med varierande uppgifter inom hans intresseområden (Har np-diagnos också). Han jobbar med lönebidrag på 75 procent. Han reder ungefär att arbeta 60 procent. Ansökt om sjukersättning på 25 procent och fått avslag 2 gånger eftersom allt inte är uttömt trots att han testat allt utom skyddat arbete. Vilket han skulle misslyckas med eftersom det inte har den variationen som hans hjärna behöver.

Han började visa symptom på psykos i juli någonting och jag försökte få honom till sjukhuset utan resultat. Han var dessvärre inte LPT-mässig och det gick väldigt långt och polisen fick komma och hämta honom i mitten av september och han blev tvångsinlagd. Var inlagd i 4 veckor och sattes in på medicin eftersom han tydligen hade fuskat med den.

Blev sjukskriven på heltid fram tills 1 december. Han valde själv att börja arbeta 50 procent av sin tjänst. I samma veva blir han diagnostiserad med grav sömnapné och han blir ännu mer stressad och tror han ska dö i sömnen. Paranoian blir värre och han blir mer och mer apatisk och orolig. Efter jul orkar han inte gå till jobbet med alla intryck och den stress det blir för honom i sociala sammanhang.

Han håller även parallellt på och utreder vad han kan ha för psykossjukdom. (Ej drogutlöst).

Han har nu varit hemma på heltid i snart tre veckor men ska börja på 25 procent på måndag.

Problemet som vi har nu är att försäkringskassan börjar ifrågasätta och vill att han ska börja jobba mer för att se vad han klarar av. Hans handläggare säger att han måste se hur det fungerar för honom att gå upp i tid.

Han gjorde det tre månader efter att han blev tvångsomhändertagen och det höll på att sluta i katastrof med ny inläggning.

Eftersom jag är ombud pratade jag med hans handläggare innan idag och han ifrågasatte varför min sambo pendlar till jobbet och om vi inte kunde flytta till staden han arbetar i eller om min sambo inte kunde söka ett jobb i staden vi bor i.

Vi pendlar båda två och har valt att bosätta oss i mitten eftersom vi pendlar åt olika håll.

Jag sa till honom att det arbete han har nu är specialanpassat och passar honom och han trivs. Pendlingen klarar han av genom att lyssna på musik eller titta på serier.

Handläggaren ville även veta exakt hur lång tid det tar till tåget från vår bostad och exakt hur dags han kommer till jobbet och exakt när tåget går hem.

Vidare frågade handläggaren mig vilka tider jag arbetar och när jag åker iväg och kommer hem. Vad har det för relevans för min sambos ärende hur jag arbetar?

I vilket fall så sa handläggaren att han tror att sjukpenningen kanske inte fortsatt går igenom eftersom min sambo måste försöka arbeta.

Att vara tillbaka på arbetet 3 månader efter en sån psykos min sambo hade där han tappade all verklighetsuppfattning och var inlagd i en månad tycker jag ändå är något som visar att min sambo vill arbeta. Problemet är att han klarar inte det. Hans läkare gör bedömningen att han inte borde arbeta alls eftersom han är så känslig just nu men eftersom han är envis så vill han försöka.

Minsta lilla kan få honom att tippa över och han är inte det minsta stabil.

Efter samtalet med FK har han varit jätteorolig och börjat lyssna efter ljud igen och han fick för en kort stund för sig att det inte var FK som ringde utan någon som är ute efter honom . Han kunde dock släppa det fort.

Vad ska vi göra? Ska han börja jobba fullt igen och bli psykotisk för att dom ska låta honom få återhämta sig i lugn och ro utan stress?

Det låter som en väldigt tuff situation. Önskar er lycka till! Jag vet inte mycket om hur FK fungerar nuförtiden men det låter rent hemskt.

Det är möjligt att FK blivit hårdare än när jag gick ned i arbetstid. Jag gick ned till 75% och 2011 blev jag sjukskriven på heltid, det var inga problem. Din sambo verkar ha det riktigt besvärligt.

I Norge kommer det også innstramninger. Selv om vi sikkert har det alt for godt i Norge, ser det ut til at vernet mot levealdersjustering for uføre blir fjernet. Tror neppe jeg kommer til å rammes av det. At jeg skal komme opp pensjonsalder tror jeg er urealistisk, selv om jeg skulle dø en naturlig død. Føler at jeg eldes mye siste tiåret.

funderade precis när jag vaknade imorse om vem det är som vill att man bor inne i städerna istället för utanför. det skulle nog vart mer avslappnande att pendla in i stan varje dag, om det nu hade behövts.

jag misstänker det är Djävulen som vill ha oss i städer. och snart ska de ha in chippet också.

för övrigt så betackar jag mig från att vara nån slags konsultant till en tant om en snubbes liv i ett förhållande. mannen ska vara huvudet på kvinnan, inte tvärtom. i ett välsignat äktenskap. i Jesus Namn.

Det är inte praktiskt att bo ute på landsbygden vid psykisk ohälsa. Man är beroende av fungerande allmänna kommunikationer.