Ångest är det jävliga av alla symptom. När den sl upp och ner och där du förlorar dig självår till brukar jag gå ut och gå alternativt cykla. När jag blev sjuk 1980 var den vanvettiga ångesten som slängde mig rakt in i helvetet.
Så hur ska man beskriva ångest? Den är ett monster med ett gap som hotar att sluka dig helt och hållet. En snedtripp där världen vänds upp och ner och där du slungas ut i evigheten. Kort sagt, helvetet i sin renaste form.
När det gäller paranoia så är den aldrig så intensiv så att den hotar att sluka dig. Paranoia kan dock få dig att bli förbannad vilket tar udden av ångesten. Min noja handlar om upprepande och kommenterande röster/tankar som får mig att agera på ett sätt som inte hör hemma hos mig och det jag kan göra är att bara göra tvärtom som rösterna säger.
En gång skrek och grät jag av smärta om någon hade hört mej skulle dom förstå att jag har mött den största mardrömmen en människa kunde uppleva. Det var över alla mänskliga krafter. Skriker och gråten var som att jag levde i en skräckfilm som det största skräcken man kunde nånsin uppleva igenom tid och rum. Alla kapitel i ett skrik och gråt. Revy
