Varje människa
har sin inre monolog;
tankar bakom glas
knappt gripbara
men ständigt närvarande
som luften du andas
eller vattnet du dricker
Överallt förföljer de dig
som en löjlig schlager
du inte kan sjunga
men heller aldrig bli kvitt
På natten
när verkligheten lossar i fogarna
löper du
jagad av skräcken
runt, runt
vittrande i dina egna spår
Vad är egentligen som sker
längst nere i oss
i det språklösa skikt
som är bottnen
i vära liv?
Men Gud! vilken bra text! Den beskriver ju hur det är att ha den här sjukdomen! <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: -->