Dockan.

Du plockar fram dockan, leker med den sen kastas hon ner i leklådan
så fort du hör fotsteg.. Dockan får sedan ligga där alldeles ensam då de
andra sakerna ligger utspridda över ditt golv. Men inte denna docka.
Nej, hon är hatad. Hatad av din nya vän. Den nya vännens fotsteg får
dig att kasta undan din älskade docka. Ner i den mörka tomma lådan..

När vännen går så smyger du dit. Dammar av dockan. Förväntningar på
den roliga leken skiner i dina ögon. Men vad nu? Dockan är smutsig och
trasig. Oj. Se så det kan gå när man inte tar vara på sina leksaker.

Hej Frenia!

Du skriver djupsinnigt och vackert om svåra upplevelser... har du försökt skriva en längre berättelse? Det skulle kunna bli mycket tänkvärt och berikande....

Kreativitet är en underbar gåva... och att uttrycka livets svårigheter och smärtor genom skrift eller bild eller musik kan vara en källa till befrielse från det svåra samtidigt som det ger andra en chans att förstå, och bli mer mänskliga....

Saken är den att jag inte vet vad jag skriver om. Det kommer massa känslor som lätt flyter ut på ett papper. Har skrivit mkt. Väldigt mkt. Vunnit priser osv men lagt av med det. Kände mig alldeles för blottad.

"Grattis ***** du har vunnit första pris för din novell: Naken och kastad."

Kändes väldigt dumt att folk man kände läste mina inre konflikter och tankar.

Kanske kan börja skriva här?

*
Där nere. Kan du se? Mörka, tomma ögon som skymtas
i tomheten. Ingen har hittat eller sett. Men för mig finns
dom. Min rygg känns kall. Tårnarna förvandlas till hatande
isbitar. Hugger i mina kinder. Upp med näsan. Vakna. Det
finns bara jag, mörka mig i den tomma hålan.
*
Skrattet förvandlas till snyftande. Ögonen ler inte heller längre utan
allt blir till tårar. Hjärtat slår, men inte alls som förut.
Tickar såsom en trasig klocka. Hakar upp sig på vissa slag
och ibland blir det helt tyst. Den sköna tystnaden som så länge
väntas. Kommer den nu?

Tick tack.

Det blir så stort. Så svart och kallt. Det jag såg länge
väntat på har nu kommit. Oron har nu anlänt. Hjärtat
slår sina dubbla slag. Svetten kryper fram ifrån min panna
och tårarna rinner. Som det brukar. Nu känner jag igen
mig själv. Det fega krypet som tillåter vätska på sina
kinder. Se på mig, här är jag.

Trodde jag för längesedan förträngt. Alla dessa känslor
jag mer än en gång känt. Jag trodde jag mådde bra
men se hur fel man kan ha. Ännu en gång blir jag lurad.
April, april din fula fan.

Tycker du att det är fegt eller fult att gråta? Det är väl starkt, att våga släppa fram även svåra känslor, sorg... absolut inte fegt eller fult....

Du har en gåva för att kunna uttrycka dig i skrift.... den är säkert också svår att bära... känslorna som kommer fram i skapandet är så starka...

Att vara konstnär, poet, eller författare är inte lätt... ångest, känslotumult, kaos... det är nog ur dessa djupa lägen som den bästa konsten blir till... tänk på Karin Boyes dikt "det gör ont när knoppar brister"... eller Munchs bild "skriet".... inte kan de ha kommit till utan smärta...

Jag vet inte vad jag tycker om att gråta. Ibland gråter jag hela dagarna men ligger dp ed kraftig ångest efteråt. Vad har jag gjort? Vad fan lipar jag gör osv. Gråter aldrig inför folk osv. Men oftast så är det att jag känner mig skamsen och inte värd ngt om jag gråter. Jag ser ner på mig själv och tycker jag är en skit. Allt i huvudet säger: "Din patetiska jävel! Vad fan lipar du för ditt äckel." Osv. Jag vet att det är starkt att våga gråta osv. Men för mig gör det bara saken värre. Så istället för att fälla tårar så försöker jag hålla allt inne för att slippa den jävla ångesten och äckelkänslan efteråt.

När jag mår risigt och är nere i svackor kan jag fälla en tår men mste nästan omedelbart gå och duscha. Känner mig smutsig.

Jag tycker det är skönt att skriva av sig men ändå så blottande. Folk kan läsa om MIG, min bok om mitt liv. Om allt.

"Du hugger mig i ryggen. Det spelar ingen roll. Du slår henne, hon hukar undan dina kängor. Skrik, gap. Allt bara händer. Flickan står och ser på. Inget kan hon göra. Hon mår dåligt. Kräk. Skamsen och tårar. Natten blir lång även denna gång. Blod och tårar. Kalla kårar."

Skrev mkt när jag var liten, runt 8 år. Får ganska mkt känslor av allt det där. Så jag funderar på att bränna upp boken. Men jag kanske ångrar mig?

Isa-Alise skrev: Tycker du att det är fegt eller fult att gråta? Det är väl starkt, att våga släppa fram även svåra känslor, sorg... absolut inte fegt eller fult....

Du har en gåva för att kunna uttrycka dig i skrift.... den är säkert också svår att bära... känslorna som kommer fram i skapandet är så starka...

Att vara konstnär, poet, eller författare är inte lätt... ångest, känslotumult, kaos... det är nog ur dessa djupa lägen som den bästa konsten blir till... tänk på Karin Boyes dikt "det gör ont när knoppar brister"... eller Munchs bild "skriet".... inte kan de ha kommit till utan smärta...