DEN JAGLÖSE
Ingen vet hur djupt vi drack vår bitterljuva kalk. Ingen vet hur djup vår ångest var. Ingen utan de som ser i det fördolda, in i vårt innersta väsen, in i vår själ och vårt nakna intellekt.
Den som inte känt vår dödsångest på tre meters håll har inte levt som oss på våra villkor.
Att inte ha en vrå av vårt medvetande skyddat för sig själv, utan att varje tanke som manifesteras i hjärnan analyseras av andra som också finns där, men inte är av vårt ego. Där jaget är förkrympt till en liten del av det jag kallar självet. Det är som kung David uttrycker. ”Att om jag är i öknen finns du där och är jag långt ute bland öarna så är du också där”. Bara det att den som David talar om är Gud medan vi har helt andra krafter att göra med, vi är de utstötta, vi borde skrika ”oren, oren” såsom de spetälska förr måste skrika för att varna de friska. Vår ångest över att göra fel, att hela tiden både i ord och bilder inom oss måste försvara både oss själva och andra kära från dom vakna mardrömmar som kommer till oss var vi än är, vi kan inte fly, det är en tortyr som saknar motstycke.
Jag vet bara en som kunde förstå allt men han sände svärd till jorden. När man känner sig övergiven och inte ens kan sända en enkel bön om hur man har det till där han är, för man är fullt upptagen med att försvara sig själv ända tills man inom sig till slut måste ge upp, och följa den fruktansvärda malströmmen som ens intellekt inte till slut förmår att hålla stången, utan man kollapsar och man faktiskt drunknar av för mycket information till hjärnan. Det är som att försöka rida in ”the red bronco”, när man aldrig suttit i en sadel, och ens liv hänger på att man för att överleva måste hålla sig kvar där tills allt lugnar ner sig och man kan stiga ner från stigbyglarna med livet i behåll.
Att ha en psykos kan ingen föreställa sig som inte har haft en. Jag kan bara blekt tala om det. Ni kanske har haft en mardröm om natten och vaknar svettiga och med djup ångest med hjärtklappningar och inser att det bara var en dröm. Tänk på att en som har en psykos har sådana mardrömmar även i vaket tillstånd, som gör livet många gånger outhärdligt, men ändå måste fortsätta att gå vidare trots att man inte ser något slut på det. Men jag måste säga att man skall inte ge upp livet, för förr eller senare avklingar det. Man lär sig att leva med ångesten. Du får aldrig, aldrig ge upp livet, den ljusa sidan finns där också. Du ser glittret i barnens ögon, där ser du livet, det kan vara sällsynt hos vuxna, det där stjärneljuset som de har, som har livet i själen i behåll. Lev och krama varann, man måste ibland vara nära och inte bry sig om att ibland bli bortstött och sårad, utan fast mer kanske låta det vila och sedan försöka igen, kom också ihåg det att Gud vill ingen människas död och också att Gud är allestädes närvarande, därmed finns Gud i helvetet också, konstigt nog.
Abba kom gör min ande ren.
Författare till inlägg
