Det senaste från schizofreniförbundet

Jag har inte betalat medlemsavgiften i år...
Jag gick med i IFS när föreningen startade 1978 och är en av de första som gick med.

Konstigt nog är det knappt någon som kommenterar ordförandens bloggande. Jag tror att Schizofreniförbundets medlemmar är oengagerade. Gissningsvis så har de sökt sig till föreningen för att få hjälp, men det fungerar inte om alla är så. Det har också här på sajten bara varit ett fåtal anhöriga aktiva under drygt 6 år.

www.schizofreniforbundet.se/

Som sagt så vore det kanske bättre om de anhöriga
till schizofrena inriktade sig på att hjälpa sig själva
istället för att slåss för de schizofrena.
De anhöriga skulle också behöva ha en Självhjälpsbok.

Om de anhöriga mår bra så mår de schizofrena släktingarna
bra likaledes.

När föräldrar upptäcker att deras barn fått en psykos-sjukdom ställs de inför en okänd verklighet och försätts också i en "skuldfälla" där inte någon av situationerna kan hanteras eller klaras av.
Detta förstärker viljan att "göra" något och kanske i den grad att den blir missriktad.
När de märker att de själva ofta har svårt att ge adekvat stöd samt upplever att samhället inte alltid heller kan greppa situationen går man med i IFS-lokalavdelning kanske för att bedöva det egna samvetet.
Att därifrån arbeta centralt för hela gruppen (alla drabbade) är att ta ett jättekliv som inte blir av delvis beroende på att stigmatiseringen är så förlamande.
Att öppet (och i samförstånd) gå ut med att ens barn är drabbad ställer så stora krav på individerna att de flesta istället blir passiva åhörare.

Ändå så har den mesta informationen de senaste
tjugo åren gått ut på att föräldrarna inte är skyldiga
till att deras barn blivit schizofrena.
Det har nästan varit tabu att andas om att anhöriga
kan vara inblandade på något sätt.
Är det detta som har lamslagit schizofreniförbundet?