här höjs det röster om att man bara är värd att tas på allvar om man har kontakt med psykiatrin. det är faktiskt många som söker hjälp inte av desperation för sina egna problem utan av desperationen som kommer av att de inte blir tagna på allvar om de inte har "papper" på att de verkligen har de problem de har. det är fruktansvärt att ogiltigförklara en annan människas känslor och lidande på det sättet.
fattar ni hur svårt det är att fånga upp nån som håller på att bli psykotisk eller kanske redan är det? tror ni det är skitlätt för anhöriga att förstå att "aha, det är en psykos på g"? tror ni det är nån slags skämt eller nåt som inte är så farligt? ibland känns det så på en del inlägg här...
ibland tror jag att det enda en människa behöver för att bli frisk och hitta sig själv är att tillräckligt många (inklusive hon/han själv) tar personen på allvar.
förr i tiden var det nästan som en dödsdom att få en diagnos på personlighetsstörning men nu verkar det ha vänt till att bli en fjäder i hatten. jag vet inte vad jag tycker om det. det är liksom RIKTIGA problem människor har. det är RIKTIGA självmordsförsök som faktiskt lyckas ibland PÅ RIKTIGT och då är det RIKTIGA människor som dör för att de har mått skit större delen av livet. det är inget skämt och har inget med identitetsskapande och livsstilar att göra. det är ju inte bara skam och intolerans från samhället som gör att man blir förskräckt över såna besked, det är ju också känslan av att nåt är allvarligt illa ställt med ens psyke. det kanske ändå är sunt att reagera starkt och inte bara säga "åh tack, vad skönt, nu känner jag att jag hör hemma nånstans, det är vad jag har längtat efter hela mitt liv".
