Jo för mig handlar schizofreni just om det, bristen på kärlek. Att just jag växte upp i sådana förhållanden att det inte fanns något rum för kärlek och ömhet är självfallet tråkigt för mig.
Men bara för att man hittat svaret på gåtan så blir det inte lättare för det. Kärlek är inte nåt man kan framkalla hursomhelst. Men något som jag har läst mycket om är att bristen på kärlek ofta går från generation till generation i vissa släkten.
Något som jag ser i min egen släkt. Där man aldrig visar sina känslor utan bara sväljer så hårt man kan och sedan försöker gå vidare, utan någon tröst eller kärlek.
Vad detta beror på har jag inte funderat så mycket över. Tuffa levnadsvillkor bakåt i tiden kan nog spela en stor roll antar jag? Men jag har ingen aning.
Cullberg skriver i sin bok psykoser att mycket talar för att missförhållanden i både den tidiga och den sena barndomen förstärker en biologisk sårbarhet för att utveckla schizofreni.
Dock har många schizofrena personer haft en barndom som faller helt inom det "normala"
Ja, det är väl känt sedan länge att det är en genetisk sjukdom.
Har man fått den så är det bara att lära sig leva med den eftersom den är mycket oförutsägbar.
Som jag nog tidigare skrivit, tror jag, har jag alltid haft min i olika skepnader. En del perioder är ganska jobbiga medan andra är något lättare. Men den finns hela tiden med i bilden.
Jag har läst att bara 40 % av de som får schizofreni har en släkting med sjukdomen. Den ärftliga komponenten i schizofreni är inte så stark som man trott tidigare. Ett exempel har man en mamma med schizofreni så är risken att man skall få sjukdomen 10 %. För enäggstvillingar är risken att den andre skall också få schizofreni bara 50 % trots att de har identiska gener.
