Jag tycker efter att ha läst artikeln, att eftervärlden nog har en ganska sund inställning till Churchill. Vi kan nog alla komma överens om att Churchills livsuppgift var som ledare för en krigförande nation, hans andra period som premiärminister var tydligen mindre lyckad. Bipolaritet kan starkt misstänkas i Churchills fall, men en godartad sådan. Sjukdomen var alltså en tillgång för honom, sjukdomar är i allmänhet destruktiva. Hans alkoholförtäring tycker man borde ha varit en negativ faktor, men det som gjorde honom till ett geni under krigsåren var att han hade en förmåga att välja sina tillfällen när han skulle visa sin kapacitetsmönster i olika sammanhang. Han var heller inte riktigt lyckad som krigsminister under första världskriget, det var slaget vid Gallipoli som drog ned hans betyg. Men är bipolära de bästa ledarna i krissituationer, bör det poängteras? Men bipolära har väl oftast ngt som heter panikångest?
Då brukar man bli mobbad i det skedet, men kanske självmedicineringen gav en bra effekt på honom?
Vars är världen på väg?
