Geta,
jag förstår inte vad ni menar. det är självklart att en diagnos påverkar identiteten. hur många på viska är det inte som ofta talar om hur de skäms eller hur jobbigt det är med schizofrenidiagnos, det är självklart att det präglar ens identitet.
en sak som faktiskt kan ge till upphov till en speciell sorts identitet är när unga människor får "tunga" diagnoser, särskilt asperger. det är skitmånga aspies som har bloggar om sig själva och de identifierar sig med sin egen diagnos mer än med sina personlighetsdrag - då har man en diagnospräglad identitet.
i unga år är man ofta identitetssökande, man vill känna sig unik och speciell och det finns få saker som slår så högt som en tung psykiatrisk diagnos
här på viska är det inte så vanligt att människor identifierar sig med sin egen diagnos, vilket jag tycker är skönt.
men när det gäller asperger, adhd och i vissa fall även borderline och bipolär (om man får diagnosen tidigt) är det många som gör sin diagnos till en livsstil eller en egen identitet. det är nog inte så bra... det är illa nog att man skäms mycket över sin diagnos men jag tycker faktiskt det är ännu värre om man är stolt över den.
borderline är iallafall ingen rolig problematik att leva med och jag tvivlar på att asperger eller adhd är särskilt roliga de heller. det är iallafall vad jag anser.
det finns liksom inga "fördelar" med att ha en så tung problematik, det finns BARA nackdelar. däremot kan man få värdefulla insikter av det om man lyckas ta sig levande genom sina kriser, men det är en helt annan sak. att påstå att det finns fördelar med diagnoser är som att påstå att det finns fördelar med att sitta i koncentrationsläger, det är bara vrickat.
