Var illa däran och trodde långt efter den akuta fasen (med vistelse på PIVA) att jag stod i kontakt med Säpo. Detta berättade jag för personalen, men jag blev utskriven efter någon månad.
Jag blev utskriven och hör och häpna: Jag blev inte sjukskriven. Jag tvingades att fortsätta jobba 100 procent. Hur tänkte dem, undrar jag än idag? Jobbet blev lidande. Jag var trött, stressad och rädd.
Det tog inte lång tid, sedan insjuknade jag igen. Jag upplevde det som att de experimenterade med mig. Provade flera sorters antipsykotika utan större lycka. Dessa övergrepp skedde på Vrinnevisjukhuset. Inte förrän jag hamnade på Psykosenhetens avdelning vände det. Där var personalen van vid patienter som mig. Det dröjde inte länge förrän jag fick Leponex. Den medicinen har räddat mitt liv.
Det är skamligt vad okunniga personalen inom psykiatrin (och läkar-klantarna) är. Deras omilda behandling av mig kan ha orsakat permanenta skador...och nu är special-avdelningen nedlagd. Hur ska det gå för mig och mina olycksbröder och -systrar?
