Vad jag fått höra från psykiatrin så är jag schizotyp. Jag har dom senaste åren haft problem med negativa symtom, som bara blivit värre och värre. Jag märkte först att nåt var fel under hösten 2007 då jag började förlora alla mina intressen och allt kändes tråkigt.
Ett år senare började jag utveckla psykosliknande symtom med paranoia, vägrade vistas utomhus på dagen då det var folk ute, och när jag rörde mig ute på nätterna eller var på jobbet (jobbar nattskift) så såg jag massa svarta skuggor som såg ut som människor överallt. Sökte då upp psykiatrin till slut och hamnade på neuroleptika. Hade dock ett besvärligt förhållande till läkarna som till slut konstaterade att jag inte var sjuk alls. Bort med medicin i augusti 2009, och dom negativa symtomen blev väldigt mycket värre. Till slut, runt november, så spenderade jag dagarna i sängen, och gick i princip bara upp för att jobba eller äta (varannan eller var tredje dag). Jag hade energi, men var totalt ointresserad av precis allt och ville helst sova. Till slut insåg jag att jag borde testa medicinen igen, och blev bättre efter några dagar. Åkte tillbaka till läkaren och fick höra att jag inte hade negativa symtom, men dåliga vanor. Blev förbannad och slutadecmed medicinen igen och blev förstås dålig efter nån vecka.
Började med den igen, och fick hösten 2010 en ny läkare som fattade poängen direkt och skrev ut abilify vilket fungerade ännu bättre. Har dock problem med motivation och intresselöshet vissa dagar, och en kronisk tomhetskänsla.
Hur som helst, jag brukar säga att min psykiska ohälsa började för snart 10 år sedan, när jag började gymnasiet. I grundskolan så skötte jag skolan bra, även om jag hade kunnat anstränga mig mer, men när jag började gymnasiet så rasade allt samman. Noll motivation, redde inte ut studierna, mycket skolk (skolkade inte en lektion på högstadiet), och hoppade sen av efter några månader. Började på en ny linje året efter och samma visa där. Hoppade sen av och fick ett korttidsjobb som jag misskötte och förlorade.
2005 började jag på komvux och gick där nästan ett år. Samma visa återigen. Mycket skolk och slarv, noll motivation och problem med studerandet. Ungefär samtidigt försvann nästan all min kreativitet, och jag var väldigt kreativ när jag var yngre. Skrev mycket poesi och musik. Kort efter jag hoppade av, när mitt humör nåt botten, så fick jag ett jobb genom farsan som han såg till att jag skötte. Men jag fick kämpa. Det var först 2007, när jag gick över på nattskift med farsan och en till, som jag började trivas med att jobba. Men ett halvår senare kom anhedonin.
Jag gjorde ett fjärde försök med gymnasiestudier i vintras på distans, men misslyckades då med.
Men det jag undrar, kan det som började i gymnasiet och jagat mig därefter vara begynnelsen av negativa symtom som blivit värre och värre med åren, slukat min kreativitet, och sedan tömt mitt känsloliv och gjort mig anhedonisk?
