Många kallar mig professionell pessimistkonsult. Det är lite felaktigt underbyggt eftersom jag försöker se realistiskt på det som livet erbjuder en genom att försöka avge en omdöme som omgivningen antingen kan rata eller godta. Det är det här med nja som betyder tveksamhet som förvirra vissa som har konkreta begrepp som idé. Men jag vet inte varför man måste tänka positivt om sig själv, när man bara ser sina begränsningar och inte möjligheterna. Depressionen slår allt starkare sitt band kring en, när man blir ensam med en åsikt som ingen kan dela. Realismen faller då på sin orimlighet eftersom man inte kan löpa linan fullt ut, utan att skylla på schizofrenin, så kan man inte se helhetsbilden som vissa andra kan, då blir omdömet lidande. Ja, då är man tillbaka på ruta ett igen, livet är liksom en cirkel, vill hellre att livet vore en triangel, då kan man höra klara toner, eller förresten varför inte använda en stämgaffel? Att vara sann mot sig själv, är omöjligt när man hör röster, eftersom belöningssystemet felaktigt uppmuntrar en att lära sig ljuga eller åtminstone fabricera vita lögner. Det systemet ställer jag inte upp på, bättre en ren ärlighet än en halv sanning.
Vars är världen på väg?
