På spaning efter drömmar

Det finns en risk, menar jag, att man så småningom blir inte bara realistisk, illusionslös och cynisk. Risken är att man förlorar sitt innersta av drömmar. Då menar jag inte visioner som om man vill starta ett företag eller flytta till drömhuset. Men att man har en känsla av positiv dröm i vardagen. Drömmen om att kunna återvända eller vara i en vacker drömliknande vardag.
Kanske det låter konstigt?
Blir vardagsverkligheten för otäck, outhärdlig eller bara fylld av leda, vill man förstås fly in i en vardag som är mer drömliknande. För många är nog TV med sina dokusåpor, filmer på bio och video eller DVD eller dataspel olika sätt att fly vardagen.
Eller, kanske, en psykos???
Vardagen blir så absurd och mardrömslik att en egen konstruerad drömverklighet blir intressantare och fylld med mening.
Kanske är det också i passionerad längtan efter en drömverklighet som man längtar efter en kärleksförälskelse, en spelvinst på TRISS eller en illegal drog som tar bort allt det obegripliga ur vardagsverkligheten?

Jag tror att det är en mycket viktig fråga, åtminstone för mig!
Det jag har upplevt efter jag "kraschade" i augusti 2002 var att mina innersta drömmar försvann. Innan kunde jag leva mig in i en stämning av positiva drömmar.
Positiva drömmar kunde fungera såsom en tillflykt i den hårda vardagsverkligheten. Men när allt fler av drömmarna "gick upp i rök" fanns det bara en obestämd framtid kvar. Men hur kan man leva i vardagen utan en framtidsdröm, utan att hålla tag i något när vardagen gungar och allt känns obestämt och osäkert.
Mitt medel var att fly in i böcker. Jag läste och tappade intresset för sådant som tog för mycket energi. Det vill säga det mesta tog för mycket energi.
Innan hade jag flytt in i konsumtion. Jag sökte efter sådant som kunde kännas betydelsefullt. Eftersom jag var beroende av att kunna nås via min mobiltelefon, skaffade jag flera enkronasabonnemang för att hela tiden ha åtminstone ett mobilabonnemang igång. De övriga föll över i räkningar och stängdes av. Jag hade ett tag fem mobiltelefoner och jag behövde dem därför att man ringde mig från den arbetsplats där jag var timanställd.
Skulderna för mobiltelefonabonnemang gick snart över 20 000 kronor.
Men det brydde jag mig inte om. Allt skulle ju, snart, lösa sig.
Men det gjorde det inte. Verkligheten, så som den såg ut för mig, blev jag snart likgiltig inför. Det var som att kasta ut matematikböckerna, bara därför att räkneexempeln var för svåra. Det löser ingenting, men jag fann heller ingen lösning. Och inte fann jag någon som kunde hjälpa mig heller.
Så där är jag kvar, letandes efter en positiv dröm...

Det är svårt att förklara vad jag menar med "drömmar". Men jag har inget bättre ord för det.
Jag har nu läst många böcker om sådant som har med både idrottande och självförverkligande att göra, men de ger inte svaren på frågan "Varför?"
"Mål och handlingsplan" skulle man också rekommendera i sådana böcker, men "drömmar" ger för mig en positiv belöningsstämning. "Mål och handlingsplan" ger ingen sådan positiv belöningsstämning. Att diska, städa, betala räkningar eller få något annat gjort av sådant som är nödvändigt för försörjning eller fortsatt existens ger ingen positiv belöningsstämning.
Kanske har det med uppfostran att göra. Att när något går dåligt, belönas man med en negativ stämning. Allt känns snart dåligt, eftersom stämningen är dålig. Blir stämningen aldrig bra, så lär man sig själv knep att finna fram till en positiv stämning. Åtminstone så känns det så.

Graatass skrev: Det är svårt att förklara vad jag menar med "drömmar". Men jag har inget bättre ord för det.
Jag har nu läst många böcker om sådant som har med både idrottande och självförverkligande att göra, men de ger inte svaren på frågan "Varför?"
"Mål och handlingsplan" skulle man också rekommendera i sådana böcker, men "drömmar" ger för mig en positiv belöningsstämning. "Mål och handlingsplan" ger ingen sådan positiv belöningsstämning. Att diska, städa, betala räkningar eller få något annat gjort av sådant som är nödvändigt för försörjning eller fortsatt existens ger ingen positiv belöningsstämning.
Kanske har det med uppfostran att göra. Att när något går dåligt, belönas man med en negativ stämning. Allt känns snart dåligt, eftersom stämningen är dålig. Blir stämningen aldrig bra, så lär man sig själv knep att finna fram till en positiv stämning. Åtminstone så känns det så.

Man kan ju belöna sig själv när man gjort något prakiskt hemma, som att städa, eller ta en disk...

Jag känner mig glad efter att ha tagit hand om något sådant vardagligt....

Jag tycker också att den inre världen berikar mitt liv... men uttrycker den i målade bilder istället för att bara drömma mig bort...man behöver ju inte välja mellan den yttre verkligheten och den inre... man kan ha båda och leva med djupet också... samtidigt som man ändå fungerar på ytan...

Jag vet inte, men jag tror att det kan ha med sådana psykologiska begrepp som "rèverie" och Donald Winnicotts "lek".
Även när man leker och drömmer kan man ju vara helt allvarlig. Det betyder inte att man förlorar i koncentration eller fokusering, men att man kan se fram emot någonting. Eller se fram emot att ha någonting gjort.
Diskade här om dagen. Disken hade säkert stått i diskhoen i fjorton dagar. Det tog cirka en halvtimme att diska och det var jag medveten om. Men efter att ha diskat färdigt upplevde jag ingen belöningskänsla. Det enda som "tvingade" mig till att diska, var att jag inte hade några rena kastruller. Då var det lika lätt att diska alltihopa.
Jag längtar inte efter att "krascha" igen. Känslan av att "krascha" är så definitiv. Det känns som jag har gjort allt, prövat allt och gjort sådant i livet som jag ville göra.
En dröm, för mig, är att önska göra någonting som jag aldrig har gjort tidigare. Och det finns förstås många, många saker som jag aldrig har gjort förut. Men så kommer frågan tillbaka igen: " - Varför?"
Det kanske är så att man får lusten tillbaka medan man gör någonting, men jag är så rädd för att förlora lusten att jag hellre undviker att träffa gamla vänner och bekanta, än att utsätta mig för att riskera att förlora lusten ännu en gång.
Abraham Maslow menade att man måste ha vissa grundläggade behov först, för att till sist nå fram till de som handlar om "självförverkligande".
Jag tror att man kan vända på hela Maslows behovstrappa och säga att man måste självförverkliga sig först för att kunna dricka, äta och upprätthålla en god hygien.
Mycket i vårt samhälle handlar om att "först äta ärtsoppan, för att sedan få pannkaka". (Missuppfatta mig nu inte. Får jag välja, så äter jag mycket hellre ärtsoppa, än pannkaka <!-- s:wink: --><img src="{SMILIES_PATH}/icon_wink.gif" alt="" title="Wink" /><!-- s:wink: --> )
Kanske det handlar om att uppfostras med att belönas med en god stämning, när man tidigare straffats med en dålig stämning. Men om det är dålig stämning, fastän man inte gjort något dumt eller någon illa, bör man då ändå känna skuld?

Jag tycker också att jag förlorat min förmåga att drömma som du talar om. Jag undrar om inte förmågan till positiva drömmar är kopplat till att kunna känna glädje. Jag tror själv att jag har lättare negativa symptom som anhedoni dvs oförmåga att känna glädje. Sedan begränsar ju sjukdomen livet på många olika sätt och sådana saker påverkar säkert också situationen. Antipsykotika som dämpar belöningssystemet i kroppen kan kanske också också inverka.