Hur gör man för att sluta tänka på det förflutna?

Det förflutna kommer och går. Ibland är det värre och ibland tänker jag inte alls på det.

Har också fått rådet att bara inte tänka på jobbiga saker i det förflutna. Men om man har något som gnager hela tiden och man mår dåligt över, kan det inte vara värt det att prata om det med någon för att få perspektiv på det? Ibland kan det ju lätta att höra någon annan säga att det är okej.

På ålderns höst var där en han hade stulit en chokladkaka från scouterna i hans uppväxt år, han hade dåligt samvete för den och shickade ett brev och bekände skulden och hade i brevet lagt pengar med ränta på ränta vad pengarna var värda då när han skickade brevet. Det borde nog fler göra.

Jag gillar inte när folk säger att man förtränger fakta, ibland kan det handla om liv och död, att man inte längre kan förbise de dunkla skuggor som livet alltid innehåller för alla! Men många vill naturligtvis spegla sig och sina misstag mot andra!

Trauman är värre!

När jag gick i terapi, så frågade terapeuten om det förflutna. Då blev man lite tvungen att tänka efter. Det är jag tacksam för i dag. Men man ska nog ha en "ledsagare" som man litar på innan man börjar rota alltför mycket i barndomen t.ex.
Det är inte bra att grubbla alltför länge på samma sak.

Jag störs alltför ofta av pockande tankar från det förflutna. Det verkar som de försöker förstöra mitt nuvarande ganska lyckade liv. Har ett stoppord som jag använder för att stoppa tankarna. Det funkar för stunden bara.