Min pappa var jordbrukare. Han hade också varit bilmekaniker. Det var alltid något som bekymrade honom. Antingen var det vädret. Det kunde vara för blött eller för torrt. Eller också var det bilen eller någon maskin som gick sönder. Då fick han grunna. Sedan hade vi inte så mycket pengar men det gick ingen nöd på oss. Men vi hade massor av äldre släktingar som blev sjuka och dog. Det var ofta min mamma som fick ställa upp då.
Jag lärde år 2006 känna en kille, vi var inlagda samtidigt. Honom kan jag faktiskt ringa och prata sjukdom med, fast jag gör det inte/sällan. Nån som lyssnar känns viktigt för mig.
Ett bollplank borde alla ha, det duger med vem som helst, men numer praktiserar jag inte längre men kan prata med min KP om vad som helst och han är utbildad för det, då han är själasörjare han är utbildad präst i Svenska kyrkan
