Före psykosmottagningen - mitt insjuknande

  • ak
  • ak Profilbild Författare till inlägg
  • Offline
  • Platinamedlem
  • Platinamedlem
Mer
11 dec 2007 23:24 #101016 av ak
Skrev ihop en liten historia om mitt insjuknande och mitt bemötande på psykiatrin innan jag blev inlagd… dröjde 6 månader från ”berättelsens” slut tills jag blev inlagd och fick riktig psykiatrisk hjälp.
Första gången jag hade en synhallucination var på en kall februaridag. Som vanligt hade jag försovit mig och skulle träna med en kompis. Hade packat ihop mina träningssaker och halvjoggade till Friskis & Svettis som ligger ett par kilometer från min lägenhet. När jag kommer ut på en cykelväg tittade jag upp och noterade att det fanns en gående och en cyklande person framför mig. Cyklisten drog till sig min uppmärksamhet av någon anledning, så jag följde honom med blicken. Upptäckte att mina skosnören var oknutna så jag böjde mig ner och knöt dem. Tittade upp. Ingen cyklist där.

Stressad av att jag skulle träffa kompisen tänker jag inte så mycket på det förräns ett par dagar senare. ”Vart kan han ha tagit vägen?” frågade jag mig själv. För att utesluta att jag är potentiellt galen begav jag mig ut för att se om det fanns några avstickare på vägen… givetvis ärvägen omgärdad av staket. Cyklisten kan inte ha stuckit iväg på någon avväg… Börjar jag bli galen undrade jag.

Några dagar senare började jag se skuggor och personer överallt. I skyltfönster kunde jag se kvinnor röra sig trots att det är mörkt i butiken och när jag blundar och tittar igen är det ingen där. Hallucinationerna blir allt vanligare.

Någon vecka senare är jag riktigt nerstämd och ifrågasätter hela tiden vad jag ser. En dag går jag uppe på stan för att kyla mina tankar när jag ser tre bilar köra i raceingfart genom gatorna och noterar att den sista bilen kommer att köra in i en buss. Rädd för att det kommer sluta med död och elände går jag ut i gatan och viftar med mina händer; skriker åt busschauffören att titta bakåt. Ingenting händer. Bilen kör rakt igenom bussen och försvinner. Förstummad tittar jag på hur busschauffören tittar på mig som om jag vore sjuk i huvudet och kör vidare.

Plötsligt ser jag svarta personer i svarta kläder som haltar fram. De går runt mig och försvinner bakom mig. Nu börjar det urarta tror jag.

I min lägenhet kan jag inte sitta. Min granne övervakar mig och för en logg över allting jag handlar och han avrapporterar mina förehavanden till polisen, som i sin tur tänker sätta mig i fängelse. Jag kan heller inte umgås med min familj – de försöker ju att sätta dit mig även dem och ger mig krypterade meddelanden för att få mig att bli galen.

En dag tröttnar jag. Jag går bort till akutpsykiatrin för att få hjälp. Efter att ha suttit i deras mottagningsrum i flera timmar blir jag bemött av en underläkare. ”Depression!” säger han och skriver ut Cipramil. Kallar på överläkaren… ”Är du säker på att du inte tänker ta livet av dig?” säger hon. ”Ja, inte idag i varje fall” säger jag. Blir utsläppt igen med Cipramil och Atarax mot ångest. Går hem.

Sitter hemma med Cipramil, Imovane och Atarax och planerar självmord…

Tacksamt nog går jag till akutpsykiatrin ett halvår senare och får riktig hjälp av ett psykoshjälp. Men man undrar ju vad som hade hänt om jag inte sökt hjälp igen. Allmänpsykiatrin behandlade mig som deprimerad med ”illusioner”, nu är det aktuellt med psykosdiagnos, boendestöd och kontaktperson för att hjälpa mig. Snacka om att allmänpsykiatrin är värdelös.

Be Logga in eller Skapa ett konto ansluta till konversationen.

Mer
26 feb 2008 19:09 #111103 av Shizofren83
Svar från Shizofren83 i ämnet Före psykosmottagningen - mitt insjuknande
He he... det tog ett tag för mig före jag fick diagnosen psykos också :)... men du verkar ha haft riktigt mycket insikt iaf :) Jag hade ingen insikt alls utan trodde alla läkare och alla sjuksyrror konspirerade mot mig och att jag var utvald av gud att göra nåt stort...

ha ha... skönt att slippa... cisordinol har verkligen hjälpt mig.

Har du kvar det där att du ser skuggor och sådär i dagsläget också eller?

Be Logga in eller Skapa ett konto ansluta till konversationen.

  • Jocke
  • Jocke Profilbild
  • Offline
  • Jubelhedersmedlem
  • Jubelhedersmedlem
  • raka spåret är enklare än kringelikrokar!
Mer
26 feb 2008 19:41 #111108 av Jocke
Nä din psykosbild skvallrar om empati! Kan det vara så att din empati får dig till att ha självmordstankar? Om du inte hade empati, skulle du då må bättre? Ja, utan tvekan! Men du förlorar den självinstinkt som värnar om den svage. Du själv tillhör den svaga gruppen, men du kan se bortom dig själv för att tillhöra den privilegierade grupp som kan tänka! Du tror dig inte kunna tillföra mänskligheten ngt, varför har du då så starka tankar på att mänskligheten är värt att levas men ändå inte. Dina tankar på självmord är absurd, det kan helt enkelt inte finnas i din konstruktiva tankevärld! Nu tog jag i för mycket ursäkta, men tänk, livet är trotts allt ändå värt att levas till sin fulländning!

Vars är världen på väg?

Be Logga in eller Skapa ett konto ansluta till konversationen.

Likartade ämnen

Trådens ämneRelevansDatum för senaste postning
Så började mitt 2000-tal1torsdag, 13 november 2014
Tupplur mitt på dan1onsdag, 10 oktober 2018
På mitt jobb...1onsdag, 13 oktober 2010
Snabbt insjuknande1torsdag, 02 januari 2020
Vad är mitt problem?1måndag, 03 juli 2006
Sidan laddades på: 0.998 sekunder