När man inser att det man trodde var fel

En sak jag har funderat på är hur det kan kännas när man börjar inse att ens tankar har varit felaktiga, att man haft vanföreställningar. Hur handskas man med den vetskapen? Lättnad eller skamkänslor?

Det är säkert individuellt... men det hade varit intressant att läsa om lite erfarenheter kring detta. Och tips på hur man kan förhålla sig i detta "mellanland"...

När man väl inser det så är det nog skamkänslor man får först. Jag kontaktar ju både polisen och säpo om mina paranoida och vanförställda tankar när jag är psykotisk. Men här är det nog bäst om man har galghumor så att man kan skratta åt det i viss mån. Det underlättar.
Sen kommer ju ofta depressioner med i bilden efter en psykos som nog är värre för en än själva psykosen, det är tyngre att leva med.

Ibland kan jag sakna en psykos för man lever ju då verkligen. Man är hela tiden i händelsernas centrum så att säga, även om det är hemskt.

Det är säkert därför som postpsykosdepression brukar
komma som ett brev på posten.
Att gå ur sina vanföreställningar kan ta ett tag.
Att pendla fram och tillbaka är nog vanligt.
Hur vet man att man inte har några vanföreställningar?
Att vara gränspsykotisk eller prepsykotisk kan vara ett
alternativ när verklighetens ljus blir för starkt och gör
för ont.

Skamkänslor och sedan depression har varit det huvudsakliga för mig. Ett tag blev jag bitter över att ingen kunde hjälpa mig bli av med dumma föreställningar. Jag fick bara Haldol (som inte hjälpte mig tillräckligt) och blev lämnad ensam. Har idag förstått att det inte går att resonera bort vanföreställningar med en som är för psykotisk. Det får ha sin gilla gång och personen får själv arbeta med sina konstiga idéer i egen takt.

Jag hade rejäla skuldkänslor som utvecklades till en svår depp. Jag ringde skolans rektor (jag jobbade där), kollegor och polisen (+ 112). *suck* vad jobbigt det var. Hände dock bara en gång (hittills).

Håller med, MYCKET skam och förvirring. Ifrågasätter mina upplevelser hela tiden. Är mycket rädd för att bli helt snurrig igen, lite snurrig är jag fortfarande.. För mig har det aldrig varit helt svart/vitt - sjuk/frisk. Utan är i någotslags gränsland där graderna skiftar. Min sjukdomsinsikt skiftar också, men har på gott och ont alltid varit mer åt det medvetna hållet. Jag VET tex att jag luktar illa och att alla ljuger när de säger att det inte är sant. När jag var som sjukast visste jag att det berodde på att jag egentligen var död och höll på att ruttna. Nu ser jag det inte så, utan är mer en naturlig dålig lukt jag har. När jag är som friskast vet jag att jag luktar illa, men tror inte att folk ljuger när de säger motsattsen, och det är svårt att få ihop.. SAMTIDIGT skriver jag ju nu att det här är en av mina vanföreställningar, så då har jag ju sjukdoms insikt.. Äh, det blev rörigt..