Inte helt otrevlig hallucination

När jag var som mest psykotisk 1999 hade jag en återkommande synhallucination, om än ganska vag. Det var 1800-talspoeten Rimbaud som följde efter mig, klädd i en likadan marockansk folkdräkt som jag själv hade. Spöket var väldigt omtänksamt och uppmuntrade mig hela tiden. Det är faktiskt så att jag saknar just den aspekten av min psykos.

Allt är inte dåligt. Alla människor har inte den förmågan att hitta det som är bra i en psykos. En del skulle nog kalla den för sin skyddsängel. Du kan säkert bli omtänksam och uppmuntra dig själv utan att behöva vara psykotisk. .?

mustafejen skrev: När jag var som mest psykotisk 1999 hade jag en återkommande synhallucination, om än ganska vag. Det var 1800-talspoeten Rimbaud som följde efter mig, klädd i en likadan marockansk folkdräkt som jag själv hade. Spöket var väldigt omtänksamt och uppmuntrade mig hela tiden. Det är faktiskt så att jag saknar just den aspekten av min psykos.

Jag har en liknande erfarenhet, faktiskt. Jag var otroligt lycklig under min psykos -om än förvirrad. /Det/ saknar jag.

Egentligen är det tragiskt att man måste bli psykotisk för att bli lycklig. Att få omtänksamhet, uppskattning borde inte vara svårt att ge till vardags. Säga positiva saker ( viktigt att det säga med hjärtat ), benämna en med namn att bli sedd och att man får känna sig behövd. Om vi alla börjar så kanskedet sprider sig som vågorna. :idea: . Vi börjar redan imorgon.

Jag har aldrig haft synhallucinationer annat än vid ett par tillfällen då jag sett skuggor i ögonvrån. Det såg ut som någon var i hallen. Jag tror annars att synhallucinationer är inte lika vanliga som hörselhallucinationer.

Jag håller på sätt och vis med om att nyinsjuknade tiden innehåller perioder av lycka eller eufori. Initialt var det skräck, men när jag fick antipsykotika försvann den biten. Jag skulle karaktärisera det som en lite manisk period, som följde sedan, men, som efter ett par månader övergick till en svår depression.

Jag hade, strax före min psykos, ganska trevliga, sentimentala, nästan religiösa upplevelser där jag mötte änglar och "guider" från "andra sidan".
Fick även kontakt med diverse röster, som jag fortfarande hör ibland, som visade sig vara väldigt visa och vänliga. Jag blir aldrig mig lik efter de mötena.

Men sedan brakade det ju igång och alltihop blev bara vansinne och kaos. Inte hela tiden obehagligt, men hela tiden totalt vanvettigt och rörigt...