Rädslan, likgiltigheten och Kollektiv Skuld

För några dagar sedan började jag att röka pipa. Plötsligt hade jag mer kraft och ork än jag har haft på länge.
Min rädsla genomsyrar tillvaron, men jag skulle inte kalla den för förakt. Snarare att andra människor i sina rutiner och föreställning om Evigt Liv tråkar ut mig, gör mig trött och smått aggressiv.
Det känns verkligen som jag lever det här livet mot min vilja. Det som absolut håller mig igång är varken TV, dator, Internet eller den kollektiva skulden.
Det som håller mig igång är att vara ute med hundarna och se dem springa omkring och jaga bollar.
Jag sätter mig i gräset och njuter av att se kråkor flyga förbi.
Läser just nu en mycket bra bok av den polske författaren Antoni Libera: "Madame", översatt av Anders Bodegård. Om en skolpojke som ger sig in i för honom själv våghalsiga kreativa projekt.
Edward de Bonos "Tänk kreativt" är också en mycket läsvärd bok.

Balansen mellan det kollektiva skuldlivet och eremitlivet är alltid svårt. Så fort man möter "medmänniskor" hamnar man i en skuldkänsla av att ingenting göra och ingenting kunna göra. Oavsett hur mycket man gör eller inte gör!
Ironin är bara påfrestande, eftersom man av "artighet" egentligen inte vågar säga vad man tycker, utan alltid kan försvara sig med att man sa något annat än det man egentligen tycker.
Jag förstår ingenting, men det hjälper inte. Vitsen, om det finns någon, med livet måste ändå, såsom människa vara att försöka förstå. Inte sådana paradoxala frågor som Livets Mening, men att förstå sina medvarelser, sin samtid och nå en slags andlig gemenskap, annan än den bara så banala Kollektiva Skulden, fylld av leda!

Det tror jag också! Ändå är det upplevelsen av att förstå någon annan som ger gemenskapen. Eller är gemenskapen också en illusion?
Ibland tror jag att Viska är den enda sida på nätet där man verkligen tar varandra och ämnena på allvar!
Det finns ju egentligen ingen orsak till att konkurrera eller vara bättre än eller veta mer än någon annan. Det är kanske ett sätt att hävda sig själv på och känna sig mer betydelsefull än någon annan.
Antar att det är flera här som varit patienter på en eller flera psykavdel-ningar. Själv har jag inte den erfarenheten, annan än från den andra sidan. Jag var mentalskötare. Det finns förstås en eller flera dåliga mentalskötare, men jag trivdes ändå med arbetet. Det enda jag hade svårt att förstå, var det "privilegium" som vi skötare, sjuksköterskor och läkare hade att tala om "så här ser verkligheten ut". Men hur ser verkligheten ut?
När jag ställde den frågan, fick jag ofta svaret från den andra personalen att jag var "alltför filosofisk". Men delar av den psykiatriska ohälsan är kanske just "filosofisk". Men på ett annat sätt än det som professionella filosofer menar. Vad de menar är jag inte helt säker på, men det verkar ibland som att de behöver en försörjningsbasis de också. Hur många av forna tiders filosofer, konstnärer och författare kunde livnära sig på sitt djupa engagemang?
Så fort man kräver att ens engagemang ska vara avlönat och lönsamt, har man också, menar jag, halkat in på vad som är nyttigt och relevant.

Min dröm, vanföreställning eller inte är följande:
Att bo i ett hus ute på landsbygden, föda upp hundar och syssla med kreativa saker.
Tycker mycket om de som kallas för "Särlingar i konsten" och den bok som man kan låna på biblioteket om "De ovanliga". Människor som i sin livshållning vågar vara kompromisslösa om vem de vill vara och varför de lever.

Det låter som du vill ha pension Gratass.

Intressant att "det låter så". Jag har redan sjukpension, men jag kommer mig inte för med någonting annat än att leka med hundarna ute och läsa böcker inne. Nu har jag en internetuppkoppling hemma och det kanske förändrar lite. Skaffade en teve som fungerar, från grovsoppen. Men det är verkligen inte mycket att se på den.
Om man verkligen vill leva på allvar, så kan man inte förbli en "kloon". För många klooner betyder det allt att betyda någonting för någon annan, men det innebär att det behovet inte är att jämställa behovet med att behöva en robot eller en kloon.
Vad jag menar med "kloon" är en kopia, en kopierad människa, som är till hundra procent lojal och aldrig ifrågasätter varken sina egna handlingar eller sitt eget livs betydelse.

Men..varför köper du inte ett hus på landet då?

Jag vet inte, men bor du i ngn av de komunala värdarnas bostäder, o har gjort det ett tag, kan du byta i internkön, till ett attraktivt område, sen kan du defacto lägga den HR som handpenning på ett hus i Kramfors el dylikt. O man får tydligen bostadstillägg sen för räntekostader..

Jag vet att det kanske är lite mkt att göra, om du inte orkar, men..du kanske skulle må mkt bättre efteråt?

Niklas skrev: Tydligen så är det där med huset en klassfråga.
Har man ett dyrt hus, så ska man bli anklagad av sossarna.

Jo, då har man ju o kan betala..du får jobba mer sen för att ha råd att leva nästa dag.

jag vill bli klar, veta att nu är allt soft, hatar det där att det aldrig tar sluut på skit.

drömmen är väl att alla föds som pensionärer egentligen.
konstigt? inte alls, de pensionärer jag känner mår ofta väldigt bra och är engagerade, gör mkt mer nytta än när de jobbade i "maskinen".