Vår kollektiva skuld, en vanföreställning?

Den kollektiva skulden tror jag finns över hela Europa. Ända tillbaka till kolonialismen av Afrika, Asien, Nord- och Sydamerika tror jag att vi burit på en skuld inom oss. Både för det vi har gjort och det som vi, med vår Lag och den lagliga rätten, berövat dessa folk på deras rättigheter och värdighet.
Att den kollektiva skulden därpå har förstärkts efter det Andra Världskriget och de fasor som vi aldrig trodde oss om att kunna utföra.
Med ökad förståelse, insikt och medvetenhet ökar inte skulden, men blir tydligare för var dag som går.
Kriget i Irak är bara en sak. Vad var det för gott med det? Vem har vunnit något på det? Vem blev befriad?
Att länderna i Tredje Världen tar efter våra värderingar är förstås de i första hand ansvariga inför, men vi kan inte beskriva oss själva som goda förebilder.
Vi berättar gärna om vad vi har givit dem i gengäld, men vi har aldrig frågat dem om de önskade den byteshandeln.

Arvssynden kommer vi aldrig ifrån!!?

Det är kanske det som är en vanföreställning?
Jag tror inte att jag kan säga att jag är oskyldig till någonting som har hänt, så länge som jag lever i ett kollektiv där dessa handlingar gav mig och andra i kollektivet många fördelar på andra, oskyldiga människors bekostnad.
Jag tror inte på att man kan "sopa framför egen dörr" och på så vis gå fri från skuld eller skam.
Försökte ett tag leva som vegan, men det blev, liksom det mesta annat, bara patetiskt. Som om man kan leva giftfritt i en värld full av gifter. Gör det någon skillnad om jag lever som jag lär när det egentligen inte har någon betydelse?
Att vara en förebild?
Jag tror inte på den föreställningen som en Livets Mening, eftersom den bara har en betydelse så länge man själv står för den till hundra procent.
Det där mönsterlivet står mig långt upp i halsen. Det är verkligen något som massmedia försöker få oss att tro, att någon annan än jag själv undrar hur jag lever. Och gör någon annan det, så är det antagligen för att söka finna fel någonstans ändå.
Pessimistiskt, kanske. Men, tror jag, ändå sant.