Jag har en ständigt pågående dialog inom mig. De röster jag hör kan inte längre ge mig någon ångest, för att jag har nu för länge sedan bestämt mig för att inte ens kompromissa med dem. Jag gör i den stunden helt om och går emot. Vad de än hotar med går jag direkt och gör, vad det de hotar med och ingenting inträffar av vad de sagt. Det om uppmanande röster...
Jag kan mycket väl göra som de säger och jag sorterar ut inom mig vad rösterna säger och om jag har tid till det, samt att det inte innehåller våldsamheter av något slag, gör jag som de föreslagigt och det har efteråt visat sig, vad jag tror är att jag gjorde rätt, för att det faktum att jag var på platsen, om jag förstått rätt, inställt ett pågående brott, där det kunde gällt en persons liv och då att jag fanns på den platsen har räddat en person till livet...
De röster jag har är många med många olika budskap, men jag har en följeslagerska, som jag hör inom mig och hon svarar för mer än bara jag. Alltså, hon säger saker som hon säger till någon annan och att jag har i den stunden, direkt inblick i vad hon säger, men inte den som svarar henne.
Hon är den jag litar mest på utav mina röster, men som sagt, jag får´sålla ut vad som är menat åt mig, annrs är det en vildgås jakt utan vapen, dvs jag kommer inte dit där det gäller.
Jag hör många röster men mitt i allt bruset finns det väsentliga, precis i nuet händelser som jag får reda på i den stunden de händer!
Både skitjobbigt och en smula skrämmande!
Det är såsom vnv som sitter klistrad vid polisradion för att få veta senaste nytt...
